Del 2
Klicket från det magnetiska låset ekade i min rygg, ett definitivt och metalliskt ljud som stängde ute lobbyns sorl.
“Frun?”
Rösten från disken var dämpad nu, filtrerad genom tjockt säkerhetsglas. Jag vände mig inte om. Det är den första regeln när man befinner sig någonstans där man inte borde vara: tveka aldrig. Tvekan är en inbjudan till frågor. Jag fortsatte gå med samma jämna, målmedvetna steg som tidigare, blicken fäst rakt fram. Jag höll besöksmappen tätt mot sidan, som om den innehöll dokument av yttersta vikt, och lät axlarna inta den där stela, auktoritära hållningen som armén hade inpräntat i mig sedan dag ett.
Korridoren framför mig sträckte sig lång och steril, upplyst av lysrör som surrade med en nästan ohörbar, elektrisk frekvens. Luften här inne kändes annorlunda – svalare, filtrerad, tung av golvvax och hemligheter. Försvarsdepartementets annex är designade för att vara labyrinter för den oinvigde, men för någon som vuxit upp i militära kretsar och tillbringat halva sitt vuxna liv i liknande anläggningar, fanns det ett tydligt mönster att följa. Färgkoderna på väggarna, numreringen av rummen, kvaliteten på heltäckningsmattan – allt skvallrade om var befälen höll hus.
Jag behövde ta mig till de inre ringarna. Till de kontor där fönstren var gjorda av skottsäkert glas och där generalerna hade sina domäner. Min far, general David Monroe, var inte en man som nöjde sig med ett undanskymt hörn. Han krävde rymd. Han krävde närvaro.
När jag svängde runt nästa hörn mötte jag en grupp officerare. De diskuterade lågmält, deras röster en mörk väv av jargong och akronymer. En major mötte min blick i en sekund. Jag gav honom en kort, professionell nick. Han nickade tillbaka och återgick till sitt samtal. Uniformen var min sköld. Jag var Kapten Monroe. Ingen visste att den identiteten nyss hade stulits från mig i lobbyn.
Medan jag rörde mig djupare in i byggnaden, började min hjärna febrilt bearbeta det jag just bevittnat. Jag ser generalens dotter varje dag.
Vem var hon? Hur länge hade detta pågått? Att stjäla en identitet var en sak – det skedde digitalt varje dag. Men att fysiskt kliva in på en av landets mest säkrade anläggningar, passera vakter som var tränade att upptäcka minsta avvikelse, och leende ta emot igenkännande nickar från personalen… det krävde mer än bara falska papper. Det krävde ett systematiskt, välorkestrerat bedrägeri. Det krävde medhjälpare. Eller så krävde det att min far visste om det.
Tanken fick det att knyta sig i magen. Tre år utan kontakt. Vår sista konversation hade varit ett bittert gräl i ett regnigt Seattle, strax innan jag blev utplacerad. Han hade kallat mig idealistisk och naiv. Jag hade kallat honom en känslokall byråkrat. Sedan dess hade det bara varit tystnad, bruten endast av formella julkort som hans assistent skickade ut. Hade han ersatt mig? Hade han hittat någon som spelade rollen som den perfekta, fogliga dottern för att upprätthålla någon sorts fasad? Nej. Det var vansinne. Även för David Monroe var det steget för långt.
Jag närmade mig den norra flygeln. Mattan bytte färg från marinblått till en djup, vinröd nyans. Väggarna var inte längre kala, utan prydda med inramade fotografier av hangarfartyg, historiska skakningar av händer och stridsflygplan i formation. Jag hade nått de högre befälsnivåerna.
Längre fram i korridoren såg jag henne.
Kvinnan i den gräddvita kavajen. Den falska Monroe.
Hon stod utanför en uppsättning tunga dubbeldörrar i ek. Skrivbordet utanför dörrarna tillhörde generalens chefsassistent, en kvinna vid namn Margaret som jag kände sedan barndomen. Margaret hade arbetat för min far i över femton år. Hon kände mig. Hon hade gett mig godis från sin skrivbordslåda när jag var nio.
Jag drog mig tillbaka bakom hörnet, hjärtat slog hårda, metodiska slag mot bröstkorgen. Jag lutade mig lite framåt och kikade försiktigt.
Margaret satt vid sitt skrivbord. Och hon log. Ett varmt, genuint leende riktat mot bedragerskan.
“Du är tidig idag, Evelyn”, sa Margaret.
Evelyn. Så hon använde mitt förnamn.
“Morgontrafiken var oväntat barmhärtig, Maggie”, svarade kvinnan, och min andning stannade till. Rösten. Den var inte exakt min, men den hade samma kadens, samma lilla ironiska underton som jag brukade använda. Det var en skrämmande bra imitation, inte av min rösts klang, utan av min personlighet.
“Din far sitter i ett samtal med försvarsutskottet just nu”, sa Margaret och sorterade några papper. “Men han vet att du kommer. Han bad mig ställa in den där presentationen om DARPA-budgeten i eftermiddag så att ni två kan äta lunch.”
“Lunch?” Kvinnan som kallades Evelyn log, ett perfekt avvägt, lätt roat leende. “Då måste han verkligen vilja ha något från mig. Vad tror du det handlar om? Har han hittat en ny amiral han vill para ihop mig med?”
