JAG HÖRDE EN KVINNA SKRATTA MEDAN BÄCKENS LERA FÖRSÖKTE SLUKA HENNE—TILL VINTERN KOM MANNEN SOM ÄGDE STADEN EFTER DEM BÅDA
”Ja.” Clara kastade en snabb blick över axeln mot honom, hennes röst mjukare. ”Och för att jag såg löjlig ut. Det spelade också roll.”
När Whitakers gård kom i sikte—ett vitkalkat lerhus med en röd lada och en vindvriden poppel som stod vakt vid staketet—förstod Ben två saker med skrämmande tydlighet.
Det första var att Clara Whitaker var annorlunda än någon han någonsin hade känt.
Det andra var att det skulle kosta honom något att lämna henne.
Farbror Walter kom dem till mötes på gårdsplanen med ett gevär i ena handen och djup oro ristad i ansiktet.
Faster Evelyn kom ut precis bakom honom, med ett förkläde på, skarp blick och beslutsam hållning. Lättnad syntes i deras ansikten när de såg Clara stå upprätt. Misstro följde nästan genast när de fick syn på Ben.
Presentationer gjordes. Clara berättade historien på ett sätt som fick hennes faster att sucka och hennes farbror att mumla: ”Den där flickan kommer en dag att möta djävulen och bjuda honom på te, bara för att se vad som händer.”
Ben tyckte genast om honom.
Han tyckte också om faster Evelyn, även om hon betraktade honom som en läkare ser på en patient vars feber ännu inte har gått ner.
Inne, efter att Clara hade tvättat sig och bytt om, ställde faster Evelyn fram kakor, bönor, stekt kyckling och inlagda persikor på bordet med effektiviteten hos en kvinna som inte såg någon anledning att skjuta upp tacksamhet.
Walter hällde upp kaffe. Ben tog av sig hatten och försökte att inte känna hur märkligt allt detta kändes.
Sedan frågade Walter vart han var på väg.
”Till Silver Hollow,” sa Ben. ”Jag börjar på måndag hos Granger Cattle.”
Rummet förändrades.
Det blev inte högljutt. Ingen tappade något. Ingen svor.
Men faster Evelyns hand stannade ovanför sleven. Walters käke spändes. Till och med den tickande väggklockan verkade plötsligt för tydlig.
Ben märkte det. Clara också, som just hade kommit tillbaka in i rummet, i en krämfärgad klänning med det fuktiga håret flätat över ena axeln.
”Vad är det?” frågade hon.
Walter såg länge på Ben innan han svarade.
”Silas Granger äger hälften av distriktet och vill ha den andra halvan. Han har haft ögonen på vår södra betesmark i ett år.”
Ben lutade sig tillbaka.
Walter fortsatte, med platt röst. ”Han köpte en gammal skuld vi hade efter torkan.
Han påstår att räntan för oss nära betalningsinställelse. Varje månad ändras summan. Varje månad hittar hans bokhållare ett nytt totalbelopp.”
Clara stelnade. ”Jag trodde att du och faster Evelyn hade ordnat det med honom i mars.”
”Vi har inte ordnat något,” sa faster Evelyn. ”Vi har köpt tid.”
Ben kände hur värmen långsamt kröp upp längs nacken. ”Jag visste inte det.”
Walter nickade en gång. ”Det tror jag.”
Men Clara såg nu på honom med en ny osäkerhet, och det skar djupare än det borde efter så få timmar.
Faster Evelyn satte ner sleven. ”Hans son Chet har också visat intresse för Clara, något jag inte har uppmuntrat.”
”Jag har avvisat det,” sa Clara. ”Flera gånger.”
”Det också.”
Ben slöt handen om sin kaffekopp. ”Om Granger förväntar sig att er familj ska betala skulden med er dotter, är han en orm.”
”Systerdotter,” rättade Clara.
Han såg på henne. ”Ändrar inte arten.”
Det framkallade ett svagt leende hos faster Evelyn. Inte mycket, men tillräckligt.
Ändå återfick middagen aldrig riktigt sin tidigare lätthet.
De talade om vädret och hästar och den troliga sena monsunen den sommaren, men vetskapen satt kvar vid bordet med dem som en femte person.
När Clara följde Ben ut efter mörkrets inbrott var himlen djupt blå och full av stjärnor. Syrsor sjöng i gräset. Någonstans i ladan skiftade en häst sin tyngd.
”Förlåt,” sa Ben lågt.
”För vad?”
”För att jag tog arbete hos mannen som pressar din familj.”
Hon drog in andan. ”Du visste inte.”
”Nej. Men nu gör jag det.”
Clara studerade honom i skymningen. ”Och vad tänker du göra med det du nu vet?”
Där var det. Ingen flirt. Ingen mjukhet.
En verklig fråga från en verklig kvinna som hade lärt sig för mycket om konsekvenser för att acceptera charm i stället för karaktär.
Ben svarade på det enda sätt han kunde. ”Jag ska ta reda på vilket spel Granger spelar. Och om jag kan hjälpa, så gör jag det.”
Hennes uttryck förändrades, men återvände inte helt till tillit. ”Det låter farligt.”
”De flesta nyttiga saker är det.”
En kort tystnad bredde ut sig mellan dem.
Sedan sträckte Clara ut handen och lät två fingrar glida över Whiskeys hals utan att röra Ben. ”Jag tyckte bättre om dig när det enda jag visste var att du var bra med ett rep.”
