Det sista plommonträdet
KAPITEL 1
Jag nådde Eleanor precis när förmannen tog sitt andra steg. Jag slog armarna om hennes små axlar och drog henne tätt intill mitt bröst. Hon kämpade genast emot, hennes sneakers grävde ner i leran, hennes små armbågar vassa mot mina revben.
“Nej, mamma, sluta! De kommer att döda den!” skrek hon, hennes röst skar genom den fuktiga morgonluften.
“Ellie, sluta,” viskade jag ivrigt i hennes hår och höll henne hårt. “Du kan inte vara här borta. Det finns motorsågar. Titta på bandet.”
Jag lyckades dra tillbaka henne några meter, men hon vägrade vända sig om. Hon höll blicken fäst vid trädet och männen som samlades i närheten. Förmannen drog ett tungt andetag och drog upp hjälmen några centimeter mot pannan. Han var inte arg, bara djupt trött på det sätt som folk som gör fysiskt arbete tidigt på morgonen ofta är.
“Frun, förlåt,” sa han och höll avstånd. “Vi har ett schema att följa. Det här området skulle ha rensats igår. Meddelandena skickades ut förra månaden.”
“Meddelanden?” frågade jag, kämpande för att hålla Eleanor i greppet, som nu grät och hennes små händer grep tag i de våta ärmarna på min jacka.
“Från parkförvaltningen,” sa han. Han pekade upp mot plommonträdets massiva lövverk. “Trädet är en fara. Kommunstyrelsen röstade om det för två veckor sedan.”
En plötslig, skarp våg av skuld slog till mig. För två veckor sedan. Det var precis då vi flyttade Rosa till Oak Creek Assisted Living Center. Det hade varit en kaotisk dimma av packningslådor, oändliga medicinska formulär, hantering av fastighetsmäklare och försök att lugna Rosas djupa oro över att lämna det enda hem hon känt i fyrtio år. Jag mindes att jag såg ett tjockt, krämfärgat kuvert från länets parkförvaltning i vår brevlåda. Jag hade slängt den på köksbänken, i tron att det var en räkning för vår årliga förnyelse av trädgårdslotten. Jag hade inte öppnat den. Med David utanför cellens räckvidd på fiskeriggen och jag som hanterade Rosas övergång ensam, hade ett brev om gemenskapsträdgården varit absolut längst ner på min prioriteringslista.
“Jag visste inte,” sa jag tyst, kampen rann ur min röst. “Min man sköter vanligtvis trädgårdskorrespondensen. Han är bortrest. Och min svärmor… Hon brukade sköta den här gården. Hon har precis flyttat in på ett hem.”
Till exempel,
Förmannens hållning mjuknade något. Han tittade ner på sina tunga stövlar, sedan tillbaka på Eleanor, vars tårar tyst rann genom smutsen på hennes kinder.
“Jag förstår,” sa han. “Jag gör verkligen det. Men jag kan inte låta den stå kvar. Vi hade den där kraftiga stormen förra veckan, och en gren stor som mitt ben föll ner rakt över gångstigen. Om någon hade legat under den, skulle de vara döda.”
Eleanor snörvlade högt. Hon drog bort ansiktet från min jacka och tittade på mannen. “Trädet är inte dåligt,” sa hon, rösten darrande men trotsig. “Det behövs bara ett bandage. Abuela brukade linda grenarna när de skadade sig.”
Det var sant. Rosa hade ett varsamt, nästan kirurgiskt sätt att hantera växterna i sin odlingslott. Om en tomatstjälk böjde sig skulle hon stödja den med bambu och snöre. Om frost var på väg svepte hon försiktigt in de ömtåliga buskarna i säckväv. För Eleanor var naturen helt reparerbar, förutsatt att man älskade den tillräckligt mycket och hade rätt material.
Innan förmannen hann svara kom en annan man fram från lastbilarna. Han var längre, smalare, bar en mörkgrön canvasjacka med en liten broderad logga på bröstet där det stod Pacific Arborists. Han bar på en lång metallsond och en skrivplatta.
Till exempel,
“God morgon,” sa han tyst. Han hade en lugn, stadig närvaro. Han tittade på förmannen, sedan på mig, och till slut knäböjde han i det fuktiga gräset så att han var exakt i Eleanors ögonhöjd.
“Är det du som skyddar det här trädet?” frågade han henne.
Eleanor tvekade, men gav sedan en liten nick.
“Jag är Mark,” sa han. “Jag är trädläkare.”
Eleanor torkade näsan med baksidan av sin gula ärm. “Varför låter du dem då fälla den?” frågade hon. Det fanns ingen respektløshet i hennes ton, bara en djup, hjärtskärande förvirring. “Läkare ska fixa saker.”
“Du har rätt,” sa Mark, hans röst helt utan den nedlåtande ton som vuxna brukar använda med upprörda barn. “Och jag försöker laga dem när jag kan. Men ibland blir ett träd sjukt på insidan, så att vi inte kan se det förrän det är för sent. Kom hit. Jag vill visa dig något. Bara gå fram till bagageutrymmet. Det är säkert medan maskinerna är avstängda.”
Till exempel,
Han kastade en blick på mig för tillåtelse. Jag nickade långsamt och släppte taget om Eleanor. Hon tog ett försiktigt steg framåt och stannade precis bredvid den tjocka, texturerade barken. Jag steg tätt bakom henne.
