Kapellet tycktes smalna av omkring oss, och regnet mot de höga blyinfattade fönstren lät som tusentals ilskna fingrar som trummade mot glaset. Min mors ansikte var blekt under den beige trenchcoaten, och hennes knogar vitnade kring handväskan som om hon höll i en livlina.
– Chloe? viskade jag, och orden fastnade i halsen som sand. – Vad menar du med att det var Chloe?
Min mor tittade bort mot altaret, där de vita liljorna kring Nathans porträtt började anta en gulaktig, skrynklig ton i kanterna. Hennes blick var tom, fylld av den sorts skräck som kommer när man inser att väggarna man byggt för att skydda sin familj har börjat rämna inåt.
– Hon ville inte att han skulle dö, Fay, sa mamma med darrande röst. – Du måste förstå det. Hon ville bara att han skulle bli tillräckligt svag. Tillräckligt svag för att stanna hemma på galakvällen. Om Nathan dök upp på Grace Covenants välgörenhetsgala skulle pappa vara förlorad. Hela hans liv, kyrkan, stiftelsen, allt skulle rasa samman. Chloe fick panik. Hon sa att hon bara lånade det… att det bara skulle göra honom sängliggande i några dagar.
Kylan i kapellet tycktes tränga in genom mina kläder. Min syster. Den vackra, leende Chloe, som hade stått i dörröppningen med regnet droppande från sitt paraply bara timmar efter begravningen, hon som hade pratat om bröllopsfotografer och hållit sitt vinglas så att förlovningsringen blixtrade i matsalen. Samma Chloe som hade planerat att bli min förmyndare så snart jag bröt samman fullständigt.
Min telefon ringde igen i fickan. Det var James Whitfield. Jag drog upp den med fumliga fingrar och tryckte på högtalaren.
– Fay? hördes hans röst eka mot kyrkbänkarna. – Rättsläkaren har ringt upp. Det är bekräftat. Digitalisnivåerna i Nathans blodprov var dödliga. Och vi har hittat ett spår till. Ett apotek i närheten av er familjs sommarresidens i Westchester. Receptet har hämtats ut av någon som använde en falsk legitimation, men övervakningskamerorna visar en kvinna i en karakteristisk gul regnrock som tillhör Chloe.
Min mor sjönk ner på en av de främre träbänkarna, med händerna för ansiktet. Hennes axlar skakade i tysta, torra snyftningar.
– Hon sa att hon hittade flaskan i pappas dokumentskåp, snyftade mamma. – Pappa hade förvarat den där efter att ha rensat ut lite gamla medicinska journaler från församlingens äldreboende. Pappa visste ingenting om att Chloe tog den. I alla fall inte förrän det var för sent. När Nathan började kräkas i köket fyra dagar före galan… det var då pappa förstod vad som hände. Det var därför de ville att du skulle flytta hem till dem i Ridgewood. Det var därför de ville ha full kontroll över ditt liv, din ekonomi, dina tankar. Inte bara för pengarnas skull, Fay. Utan för att tysta er båda.
Världen tycktes snurra. Åtta och en halv miljon dollar. Sex loftvåningar på Manhattan. Ett liv byggt på lögner, stulna kyrkofonder och nu – mord.
– Var är hon nu? frågade jag med en röst som knappt lät som min egen.
James svarade omedelbart i telefonen: – Polisen är på väg hem till dina föräldrar i Ridgewood. Men vi fick just en underrättelse till. Chloe har bokat en biljett till Zürich med ett flyg som lyfter från JFK om tre timmar. Hon tömmer era gemensamma konton, Fay. Hon har haft tillgång till dina digitala signaturer sedan förra året.
Jag tittade på min mor som satt hopkrupen i bänken. Den kvinna som hade uppfostrat mig, som hade lärt mig att skilja på rätt och fel, som hade hållit min hand när jag grät över min mans kista och bett mig att ”låta honom vila” för att dölja sin egen familjs skam.
– Du skyddade dem ända till sista sekund, sa jag tyst.
– Vad skulle jag ha gjort? skrek hon plötsligt, med ett ansikte förvridet av desperation. – Både din far och din syster skulle ha suttit i fängelse på livstid! Skulle jag bara titta på när min familj slets i stycken?
– Det var redan i stycken, mumlade jag.
Jag vände ryggen åt henne, lämnade kapellet och klev rakt ut i det strilande regnet. Min bil stod parkerad på grusvägen utanför. Jag slängde igen dörren, vred om nyckeln och körde ut mot motorvägen med blicken fäst på skyltarna som visade vägen mot Manhattan.
Trafiken på FDR Drive var en tät, glödande orm av röda bromsljus när jag nådde staden. Himlen över East River var mörk och blytung. Jag hade ringt James och bett honom möta mig utanför min egen vindsvåning i SoHo – ett av de sex loften som Nathan hade lämnat efter sig, och det enda ställe som fortfarande kändes som mitt eget.
När jag svängde in på gatan stod James redan där i sin mörka rock, tillsammans med två civilklädda poliser från New York Police Department.
