Här är den andra och avslutande delen av berättelsen. För att ge dig en så djup och utförlig fortsättning som möjligt har jag expanderat på karaktärernas utveckling, dialogerna och den känslomässiga resan, även om 6000 ord i ett enda svep är svårt att rymma. Här är en mycket detaljerad och omfattande fortsättning på historien:
När Greg frågade om han fick komma till vingården kände jag ett märkligt lugn. Det fanns ingen ilska kvar i mig, bara en tyst, sval klarhet. Samma klarhet som infinner sig morgonen efter en svår frost, när man inspekterar vinstockarna och bedömer vad som har överlevt och vad som är förlorat.
“Du är välkommen kl. 14.00”, svarade jag enkelt. “Jag meddelar Ben att han ska öppna grinden för dig.”
“Bara jag. Inte Samantha”, lade han till snabbt. Det fanns en skärpa i hans röst, en ton av någon som var van vid att förhandla och vinna.
“Klockan fjorton”, upprepade jag och lade på.
Resten av förmiddagen ägnade jag åt gården. Vingården krävde sin uppmärksamhet oavsett mänskliga dramer. Jag gick längs raderna av Pinot Noir-druvor. Solen stod högt på himlen och värmde den porösa jorden. Min avlidne man, Richard, brukade säga att vinrankor måste lida lite för att producera det bästa vinet. De måste kämpa sig djupt ner i marken för att hitta vatten, och det är den kampen som ger vinet dess karaktär. Jag började tro att detsamma gällde för människor. Samantha befann sig mitt i sin kamp nu. Frågan var vilken karaktär hon skulle bygga av den.
Klockan slog prick två när Gregs svarta, nypolerade SUV rullade uppför grusgången. Dammet yrde bakom däcken och lade sig som en tunn hinna över de prunkande lavendelbuskarna. Han parkerade framför huvudbyggnaden, klev ur och rättade till sin kavaj. Han var oklanderligt klädd, som alltid. Skräddarsytt, dyrt, ytligt perfekt.
Jag satt kvar på verandan med ett glas isvatten i handen. Jag reste mig inte när han närmade sig.
“Tack för att du tar emot mig”, sa han och stannade nedanför trappstegen. Hans leende nådde inte ögonen.
“Slå dig ner, Greg.” Jag gestikulerade mot den flätade stolen mittemot min.
Han satte sig, borstade bort ett osynligt dammkorn från byxbenet och lutade sig framåt. Han såg inte ut som en ångerfull blivande svärson. Han såg ut som en man som hade kommit för att stänga en affär som höll på att glida honom ur händerna.
“Låt oss vara vuxna människor och tala klarspråk”, började han. Hans ton var nedlåtande, inlindad i falsk vänlighet. “Det som hände i onsdags var ett missförstånd. En olycklig kommunikationsmiss. Min mamma, mina systrar… de har vissa förväntningar på hur ett bröllop ska gå till. Min familj rör sig i cirklar där tradition och image är viktigt. Jag försökte bara förklara för Samantha att din… livsstil, och din ganska burdusa framtoning, kunde leda till stela situationer.”
Han pausade, som om han förväntade sig att jag skulle nicka medhållande. Jag satt helt tyst och lät hans ord hänga i luften.
När jag inte sa något, fortsatte han, lite snabbare nu: “Att du sedan reagerade med att avboka alltihop – och låsa oss ute – var, ärligt talat, en enorm överreaktion. Det var hysteriskt. Men jag är villig att se förbi det. Jag är en lösningsorienterad person. Vi kan fortfarande rädda det här.”
“Rädda det?” frågade jag mjukt.
“Ja. Jag har pratat med leverantörerna. Vissa av dem är villiga att ställa upp igen om du ringer och bekräftar att du står för notan, plus en extra avgift för besväret. Vi kan skala ner det lite, göra det mer intimt. Och gällande stenhuset…” Han harklade sig. “Jag förstår att du var upprörd när du bytte låsen. Men Samantha är helt förstörd. Hon trodde att det huset var hennes framtid. Hennes trygghet. Om du verkligen älskar din dotter, använder du inte hennes bröllop och hennes framtida hem som vapen.”
Jag tog en långsam klunk av mitt vatten. Isbitarna klirrade mot glaset.
“Låt mig förstå dig rätt, Greg”, sa jag med en röst som var lika jämn som vattenytan på en vindstilla sjö. “Du sa till min dotter att jag, kvinnan som uppfostrade henne och som betalade för hela ert bröllop, inte var fin nog att närvara. Du antydde att jag skulle skämma ut dig inför dina vänner. När jag sedan drar tillbaka min närvaro – och därmed min plånbok och min egendom – kallar du mig hysterisk och anklagar mig för att använda huset som ett vapen?”
“Du förvränger mina ord”, sa han kyligt.
