Rummet blev så tyst att jag kunde höra de smältande isbitarna klicka mot det mörka trägolvet.
David Park stod helt stilla, hans blick var fäst vid mig. Han väntade. Han hade känt mig i åtta år, varit min chefsjurist i fem, och han visste att detta inte var hans ögonblick att ta över. Detta var mitt.
Diane följde hans blick. Hon tittade på David, sedan på Nathan Reyes, sedan på Carol Kim, och till sist föll hennes ögon på mig. Det fanns ingen förståelse i hennes ansikte, bara en djupt rotad arrogans som vägrade ge vika för verkligheten.
“Varför tittar du på henne?” snäste Diane och vände sig tillbaka mot David. “Jag sa att jag vill tala med ägarna. Sterling Meridian Group. Inte med min sonhustru.”
“Ex-sonhustru, snart,” rättade jag henne mjukt. Min röst var lugn, nästan konverserande, vilket verkade göra henne ännu mer rasande. Jag drog handduken tätare omkring mig, kände den fuktiga kylan från min klänning, men inombords kände jag bara en iskall klarhet.
David rättade till sina glasögon. “Fru Callaway. Du talar redan med ägaren.”
Dianes ansikte blev tomt. Det var som om någon hade raderat hennes uttryck med ett suddgummi. Hon blinkade, en, två gånger. “Vad pratar du om? Mia är… hon jobbar med någon investeringsgrej.”
“Mia Hargrove,” sa David med den där omisskännliga, formella advokatrösten som han använde i styrelserum, “är grundare, VD och majoritetsägare i Sterling Meridian Group. Följaktligen är hon också den ultimata beslutsfattaren för Callaway Integrated Partners. Hon äger företaget. Hon är din högsta chef.”
Tystnaden som följde var inte bara tyst; den var kvävande.
Brendan, som fortfarande stod upp, sjönk långsamt ner i sin stol som om hans knän hade gett vika. Han stirrade på mig. Hans mun öppnades, stängdes och öppnades igen, men inga ljud kom ut.
Jessica, som hade varit så bekväm i sin roll som Dianes favorit och Brendans nya följeslagare, såg ut att vilja sjunka genom golvet. Hennes telefon låg fortfarande på bordet, skärmen lyste med meddelandet om hennes avstängning.
“Nej,” sa Diane till slut. Det var en viskning, ett väsande av förnekelse. “Nej. Det är omöjligt. Arthur… min man, han förhandlade med ett konsortium. Han förhandlade med ett stort riskkapitalbolag i New York!”
“Han förhandlade med mina representanter,” sa jag och mötte hennes blick utan att blinka. “Och när han insåg vem som låg bakom kapitalet, bad han specifikt om att det skulle hållas hemligt för att skydda din och Brendans stolthet. Ett misstag, kan vi nu konstatera.”
Brendan lutade sig framåt, hans ansikte var askgrått. “Mia… är detta sant? Har du ägt vårt företag under hela vår separation? Under de senaste fyra åren?”
“Jag har inte bara ägt det, Brendan,” svarade jag och ställde mig långsamt upp. Tyngden av min mage gjorde rörelsen lite klumpig, men min hållning var spikrak. “Jag har räddat det. Jag har täckt era förluster. Jag har blundat för er inkompetens för familjefridens skull. Och framför allt har jag betalat era löner.”
Jag pekade på isvattnet på golvet. “Men ikväll tog min tolerans slut. Inte bara för att du, Diane, hällde vatten över en gravid kvinna. Utan för att Protocol Seven inte är ett straff för dåligt bordsskick. Det är en säkerhetsåtgärd för att skydda Sterling Meridians tillgångar när det finns skälig misstanke om tjänstefel och oegentligheter.”
“Oegentligheter?” utbrast Jessica, hennes röst var gäll och panikslagen. “Jag har inte gjort något fel! Jag är anställd som strategikonsult!”
“Du är anställd för att implementera företagsstrategier,” sa Nathan Reyes, vår personalchef, som fram tills nu hade stått tyst. “Men enligt våra preliminära loggar har du och Brendan godkänt konsultarvoden till tredjepartsbolag som råkar vara registrerade på din bror. Det är ett uppenbart brott mot våra riktlinjer för intressekonflikter.”
Jessicas ansikte förlorade all färg. Hon tittade på Brendan, som plötsligt såg ut att må fysiskt illa.
Diane vägrade dock att ge upp. Hon sträckte på sig, försökte återta den matriarkala auktoritet hon alltid hade lutat sig mot. “Detta är skrattretande. Du kan inte komma in i mitt hem och avskeda mig! Det här är Callaway! Det står mitt efternamn på dörren till huvudkontoret!”
“Det stämmer,” sa jag lugnt. “Och imorgon bitti kommer byggnadsarbetare att börja ta ner den skylten. Namnet kommer att ändras till Meridian Integrated. Och du är inte avskedad, Diane. Du är på administrativ ledighet. Under tiden kommer Carol och hennes team att granska varför företagets medel har använts för att betala din privata trädgårdsmästare, dina inredningsinköp och flygbiljetterna till dina väninnors spa-resor till Aspen.”
Carol Kim nickade stelt och räckte över en tjock mapp till Diane. “Vi har redan säkrat alla kvitton och e-postloggar från de senaste tre åren. Din tillgång till företagets kreditkort klipptes för,” hon tittade på sin klocka, “tjugotvå minuter sedan.”
