— Ja, det var allt, mamma, nu har vi skämtat färdigt, — sa Viktor abrupt och smällde igen dörren med kraft.
— Jag är din egen son, och hon är ingen för dig.
Och jag räknade med det här huset.
Pappa byggde det till mig.
Jag teg.
Det kändes som om luften i rummet plötsligt tog slut, och väggarna, som min man och jag hade rest med så mycket kärlek, började pressa mig från alla håll.
Framför mig stod en vuxen, stark man med en kall, främmande blick.
Min ende son.
Min Vitia.
Samma pojke vars skrubbade knän jag en gång kysste, vars axlar jag blåste dammkorn från och för vars skull Ivan och jag var redo att vända upp och ner på hela världen.
Jag tittade på hans hårt sammanpressade läppar, på det bekanta, envisa sättet han vred på huvudet, och jag kände inte igen mitt eget barn.
Vart hade den där mjukheten tagit vägen, den där godheten som vi hade försökt lära honom?
Framför mig stod en människa som krävde sitt, utan att lägga märke till andras smärta.
Ovilkorligen kom jag att tänka på hur allt började.
Ivan och jag hade en svår ungdom.
När Vitia föddes saknades det ständigt pengar.
Min man arbetade på fabriken, tjänade kopek, och till och med de var sena i månader.
Jag minns fortfarande kvällarna när jag räknade småpengarna i plånboken för jag skulle köpa mjölk och lite gryn till min son.
Vi sparade på precis allt.
Nya kläder var en lyx.
I åratal bar jag samma kappa, sydde om gamla kläder, medan Ivan gick i utslitna skor och lagade dem själv på kvällarna vid köksbordet.
Sedan fattade min man ett beslut som förändrade hela vårt liv.
— Maria, det kan inte fortsätta så här, — sa han en kväll medan han höll i en kopp med redan kallnat te.
— Sonen växer.
Han behöver utbildning, en framtid.
Jag vill inte att han ska leva från lön till lön, som jag.
Jag åker till Amerika.
Till ett bygge.
De betalar bra med pengar där.
Det kändes då som om jag fick iskallt vatten hällt över mig.
Amerika?
Över oceanen?
I hur många år?
Men Ivan hade redan bestämt allt.
Han hade bara ett mål — att ge sin son det vi själva aldrig haft.
Och han åkte.
I åratal bodde han i det främmande landet, arbetade på byggen från morgon till kväll, bar cement, tegel, säckar.
Han sov i trånga rum tillsammans med andra arbetare som han.
Hans rygg värkte ständigt, hans händer var täckta av valkar, och tröttheten blev en del av hans liv.
Men varje månad, utan en enda fördröjning, kom pengarna hem.
När vi pratade i telefon — och samtalen var dyra på den tiden — upprepade han alltid samma ord, som blev vår familjebön:
— Jag vill att vår son ska leva bättre än vi, Maria.
Att han ska få en utbildning, att han ska bli respekterad.
Och det viktigaste — att han ska ha ett eget hus.
Ett rejält, stort hus för hela familjen.
Bygg du, Marijka.
Anställ folk, köp bra material.
Jag betalar för allt.
Och jag byggde.
Varje sten, varje vägg på den här gården gick genom mina händer och mina tårar.
Vi gav verkligen Viktor allt.
Medan andra barn bar äldre syskons slitna kläder, hade Vitia en cykel, dyra kläder, en dator som vi hade beställt speciellt för hans studier.
I byn var de avundsjuka på oss.
Folk gick förbi gården, tittade över staketet och viskade.
Inte undra på — två stora hus, en bil, och sonen studerar vid en prestigefylld medicinsk akademi.
Jag var så stolt över honom, som om alla hans framgångar också var mina.
Han var inte bara min son — han var meningen med mitt liv.
Varje tenta han tog, varje högsta betyg fick mitt hjärta att sjunga av lycka.
Jag tänkte: “Där är den. Ivans och min lycka. Allt var inte förgäves.”
Och sedan tog Viktor examen och tog hem Lilja.
Ärligt talat väckte det första mötet ingen entusiasm hos mig.
Jag hade föreställt mig en helt annan svärdotter till min son som var läkare.
Lilja hade vuxit upp i en mycket fattig familj i grannbyn.
Hennes mamma fostrade henne ensam och hade svårt att få pengarna att räcka till.
Flickan kom i en enkel, urblekt klänning, utan smink, med ett stilla leende.
Hon skämdes för att titta upp, svarade nästan viskande.
Ingen glans, inga moderna kläder.
När hon hade gått pratade jag försiktigt med min son:
— Vitia, kanske ska du inte ha så bråttom?
Du är läkare nu, du har så många vägar framför dig.
Du kanske möter någon annan?
En stadstjej, från en bra familj… Lilja är förstås snäll, men så enkel…
Han tittade då på mig med stort allvar.
— Mamma, jag älskar henne, — sa han bestämt.
