Olja vaknade abrupt, som om någon hade ryckt henne ur en djup sömn.
Det värkte obehagligt i sidan — uthärdligt, men oroande.
Hon bestämde sig för att gå till köket för att hämta vatten och reste sig långsamt ur sängen.
När hon gick förbi rummet bredvid lade Olja märke till Valera.
Han satt framför datorn med hörlurar på och var helt uppslukad av ännu ett spel.
Klockan hade för länge sedan passerat midnatt.
— Valera, kommer du snart? — ropade hon.
Men killen vände sig inte ens om.
Han fortsatte att klicka snabbt med musen och mumla något uppspelt för sig själv.
— Han ska ju till jobbet i morgon, och ändå sitter han uppe till sen kväll igen… — suckade Olja trött, medan hon kände hur smärtan i sidan blev starkare.
I köket hällde hon upp ett glas vatten till sig själv.
De röda siffrorna på spisen blinkade — klockan var exakt två på natten.
Den obehagliga känslan i magen gick inte över, tvärtom — den blev allt skarpare.
— Valera! — ropade hon ännu högre.
Men inget svar kom den här gången heller.
Oron började gradvis övergå i skräck.
Olja kramade glaset hårdare i handen och gick tillbaka till rummet där hennes pojkvän satt.
Men knappt hade hon klivit över tröskeln förrän en skärande smärta strömmade genom hela magen.
Allt svartnade för ögonen, benen vek sig och hon föll ihop på golvet.
Ljuden blev dämpa och avlägsna.
Världen liksom krymte till en liten punkt, och Olja kände sig själv liggande på botten av en djup brunn.
— Valera… Hjälp… — viskade hon knappt hörbart.
Det sista som nådde henne innan hon förlorade medvetandet var Valeras skrämda röst:
— Oj, Olja! Vad är det med dig?!
Olja vaknade först upp i en sjukhussal.
Efter operationen kände hon en fruktansvärd svaghet och total maktlöshet.
Den behandlande läkaren kom fram till henne, log och sade lugnt:
— Du måste ligga här i minst fyra dagar.
Sedan får vi se utifrån ultraljudet och stygnen.
Så vila och återhämta dig nu.
Olja hade genomgått en allvarlig gynekologisk operation, så de närmaste dagarna var hon tvungen att tillbringa på sjukhuset.
När hon insåg detta tog hon telefonen och började ringa Valera.
Först efter det tionde samtalet svarade han äntligen.
Hans röst lät sömning och irriterad.
— Olja? Ja, vad är det? Jag sov, spelet drog ut på tiden till sent på natten… Varför ringer du? Hur är det med dig ens?
— Det är okej nu… Jag har blivit opererad. Men jag blir kvar på sjukhuset. Jag behöver saker. Kan du ta med dem?
— Saker? Ja, okej då… Skicka en lista… Jag svänger förbi med det sen…
Olja skrev snabbt ett meddelande med allt nödvändigt och skickade till honom.
Valera läste det nästan direkt, men den dagen dök han aldrig upp.
Sent på kvällen, när besökstiden redan var slut, slog hon hans nummer igen.
— Valera, varför kom du inte?!
— Men du förstår… Innan jag kom loss… Innan jag hittade alla dina burkar och krämer… Det hann bli kväll. I morgon kommer jag helt säkert! Jag lovar!
Olja kände till hans vana att skjuta upp allt till senare allt för väl, så hon trodde inte längre på dessa löften.
Med en tung känsla tänkte hon att i morgon skulle allt upprepas: han skulle försova sig igen, spela för länge eller hitta på nästa ursäkt.
Då bestämde sig Olja för att ringa sin kollega och vän Katja.
— Jag hämtar sakerna själv från din ”stjärna” och tar med dem till dig! Hur mår du där borta? — frågade Katja bekymrat.
— Det är okej… Tack ska du ha.
— Krya på dig. Jag kommer i morgon.
Nästa dag tog Katja med sig en kasse med saker till salen.
Men när hon tittade uppmärksamt på Olja drog hon sig uppenbarligen för att säga något.
Olja märkte blicken och försökte lätta upp stämningen:
— Ser jag så förfärlig ut?
— Nej då… Du ser helt normal ut… Det är bara det att… — Katja tvekade, som om hon inte visste var hon skulle börja.
— Men tala om det då, Katja.
— Jag vet inte ens hur jag ska säga det här…
— Säg det bara rakt ut, som det är.
Katja suckade djupt och tittade på sin vän med medlidande.
— Den där ”stjärnan” till kille du har — han är ingen stjärna alls…
— Menar du Valera? — Olja kände redan på sig att hon skulle få höra något obehagligt.
Katja nickade och började berätta:
— Jag åkte hem till er i morse för att hämta sakerna… Och det jag såg där var en ren mardröm.
Jag kommer in i lägenheten, och han förstår överhuvudtaget inte vem jag är eller varför jag har kommit.
Han frågar: ”Vilken Olja? Vilken Katja?” Sedan fattade han äntligen.
