“Jag åker till mamma!” förklarade Maxim dramatiskt, medan han drog igen dragkedjan på resväskan.
“Jag måste vara där jag verkligen är älskad och respekterad.
Och du kan sitta här under tiden och tänka ordentligt på ditt beteende.
Ett par dagar räcker gott och väl för att du ska inse allt…”
Maxim var en sann mästare på att vara kränkt.
I hans och Elenas familj var det alltid han som spelade rollen som den sårbara personen som alla runt omkring påstods underskatta och såra orättvist.
Om Elena kom hem efter en tuff arbetsdag och bad sin man att diska, suckade Maxim genast djupt och visade med hela sitt väsen vilken fruktansvärd press han utsattes för.
Trots att han bara arbetade som systemadministratör på halvtid och tillbringade största delen av sin tid med datorspel.
Vid det laget hade paret varit gifta i fyra år.
De bodde i en rymlig tvårumslägenhet som Elena hade ärvt från sin farfar.
Redan före bröllopet hade hon gjort en omfattande renovering där, och lagt ner mycket pengar, tid och energi på boendet.
När den charmige, glade och, som det då verkade, omtänksamme Maxim dök upp i hennes liv, släppte hon utan tvekan in honom i sitt liv och sitt hem.
Det första året av giftermålet liknade en riktig saga.
Men gradvis började vardagliga småsaker öppna Elenas ögon för verkligheten.
Det visade sig snabbt att Maxim med alla medel undvek allt ansvar.
Varje problem — en läckande kran, obetalda räkningar eller trasig utrustning — väckte irritation hos honom och en önskan att vältra över allt på andra.
“Elena, du ser väl att jag är upptagen!” svarade han missnöjt, utan att ta blicken från datorskärmen, när hans fru bad honom gå till affären.
“Varför försöker du ständigt kommendera mig?”
Om hans fru stod på sig eller höjde rösten kom hans främsta vapen till användning — en demonstrativ kränkthet.
Han tystnade demonstrativt, snörpte på lipsen, började smälla hårt i skåpsdörrarna och svarade uteslutande med enstaviga meningar.
Och kulmen på detta skådespel var nästan alltid att han packade sina saker.
Grälet som förändrade allt inträffade en helt vanlig fredagskväll.
I flera månader hade Elena lagt undan pengar till en ny tvättmaskin, eftersom den gamla hade läckt länge och regelbundet svämmat över till grannarna under.
De hade kommit överens om att Maxim skulle skjuta till det resterande beloppet från sin lön, och att de tillsammans skulle genomföra köpet under helgen.
Men när Elena kom hem efter jobbet såg hon två enorma lådor i hallen.
Inuti låg helt nya lättmetallfälgar till Maxims bil.
“Max, vad är det här för någonting?” inom henne började en kall våg av ilska stiga.
“Vi hade ju bestämt att vi skulle köpa en tvättmaskin! Jag har tvättat för hand i över två månader nu!”
Maxim kom makligt ut från köket medan han tuggade på en smörgås.
“Elena, börja inte nu. Det var en otrolig rabatt på de här fälgarna. Jag kunde helt enkelt inte missa en sådan chans.
Och maskinen… ring en reparatör. Kanske kan de laga den. Eller så väntar vi till nästa månad. Jag är ju man, jag måste också ta hand om min bil.”
“Så du har spenderat våra gemensamma besparingar på din leksak, medan jag tvättar dina kläder i en balja?!” brast det för Elena.
Och i det ögonblicket gjorde Maxim som han alltid gjorde när han visste att han hade fel.
Han gick till motattack.
“Vet du vad, Elena? Jag är trött på din jävla attityd! Du respekterar inte mina intressen överhuvudtaget. För dig är jag bara en plånbok och en gratisarbetare!”
Med de orden vände han sig demonstrativt om och gick mot sovrummet.
En minut senare plockades hans favoritsportväska ner från vindsutrymmet.
Elena stod i dörröppningen med armarna i kors och iakttog tyst den välbekanta föreställningen.
Maxim packade långsamt sina saker medan han gestaltade en djup tragedi.
Han väntade.
Han väntade på att hans fru skulle gå fram till honom, krama om honom, börja gråta, be om förlåtelse och bönfalla honom att stanna.
Under äktenskapet hade liknande saker redan hänt några gånger.
Men idag var allt annorlunda.
Elena sa inte ett ord.
She tittade bara på sin man.
Och istället för den vanliga skuldkänslan eller ångesten syntes bara trötthet i hennes ögon.
Tung.
Djup.
Samlad under årens lopp.
“Jag åker till mamma!” förklarade Maxim återigen högtidligt, medan han drog igen väskan.
“Jag måste vara där jag är älskad och uppskattad.
Och du kan tänka över ditt beteende. Två dagar räcker för dig.”
Han tog på sig jackan, smällde hårt i ytterdörren och försvann.
När hans steg tystnade i trappan gick Elena ut i köket och hällde upp ett glas vatten till sig själv.
Efter att ha satt sig vid bordet började hon vänta på den vanliga paniken.
