Under det svaga månljuset från Kansasprärien undgick inte Stokes halva leende Marcus uggleliknande ögon.
Under det svaga månljuset från Kansasprärien undgick inte Stokes halva leende Marcus uggleliknande ögon.
Marcus sa inget direkt. Han drog sig djupare in i mörkret, hans steg lika lätta som en puma som smyger på sitt byte. Harriet viskade fortfarande till den grå hingsten, till synes omedveten om mannen som långsamt närmade sig bakifrån. Men Marcus visste att en kvinna som vågade bära ett vapen över den åtta dagar långa vägen från Pueblo aldrig lätt blev tagen på sängen.
Så snart spetsen på Stokes sko slog i en torr trägren stoppade Harriet hennes hand. Utan att vända på huvudet ekade hans kalla röst i natten:
“Om du inte vill kastreres och kastas till vargarna, Stokes, råder jag dig att ta tre steg bakåt.
Stokes pausade, hans lystna leende försvann och ersattes av ilska. Han spottade ut saliv och tuggade cigaretter på golvet, och hans hand nådde långsamt efter hölstret med pistolen i bältet.
“Vem tror du att du är? fräste Stokes. “Det här lägret har ingen plats för en kvinna att komma och lära mig om livet. Du och Marcus…
Innan han hann avsluta meningen trycktes pipan på Marcus kalla revolver mot Marcus nacke bakifrån. Marcus utseende var så lugnt och dödligt att Stokes fick det att ila längs hans ryggrad.
“Du har dragit en väldigt dålig gräns för ditt liv, Stokes,” morrade Marcus, hans röst djup men tyngden av en sten. “Ta av vapnet.” Sakta.
Stokes bet ihop tänderna, darrande, och höjde händerna i luften när Cal Brex, som också just klivit ut ur tältet, närmade sig för att avväpna honom. Harriet hade precis kommit tillbaka och hennes hand hade alltid varit på pistolens handtag i fickan. Hans blick på Stokes var föraktfull.
“Bind fast honom,” beordrade Marcus Cal. “I morgon bitti har vi något att säga till Ambrose Holt.
Nästa morgon, när dimman ännu inte hade lättat, tvingade Marcus Stokes att knäböja inför hela lägret. Under trycket från pistolens pipa och de kalla ögonen från Gustavo Reyes och de andra, avslöjades sanningen till slut.
Stokes var inte bara en feg stalker, han var den som hade stulit 40 kor från Raptor T. Han gömde dem i en avskild kanjon inte långt från stigen, i väntan på ett tillfälle att sälja dem till en gränshandlare. Men ännu värre, Stokes arbetar inte ensam.
“Jag är bara en löntagare!” Stokes ropade när Cal Brex spände repet. “Tror du att jag gjorde det här själv? Jarold Whitmore… Han betalade mig för att spionera på detta och förstöra din ko!
Namnet “Jarold Whitmore” klingar och får rummet att bli tyst. Harriet knöt nävarna så hårt att knogarna blev vita. Mannen som usurperade hans fars arv i Abilene visste att hon var på väg, och han var villig att använda de smutsigaste medel för att stoppa henne.
Marcus tittade på Harriet. I hennes orubbliga ögon såg han ingen rädsla, bara en låga av indignation och beslutsamhet. Han gick fram, drog på sig cowboyhatten och såg rakt in i ögonen på sin grupp män.
“Cal, Gustavo och de två bröderna skickade eskort till Stokes och drev 40 kor till Ambrose Holt. Säg till honom att Marcus Soyers gård fortfarande är rättvis.
Sedan vände sig Marcus mot Harriet, hans ögon mjukare men mer beslutsamma.
“Och du, Fenley. Mounts. Vi ska till Abilene, och Jarold Whitmore måste ge tillbaka varje tum mark han stulit.
Harriet nickade, med ett sällsynt lätt leende på läpparna. För första gången sedan hennes fars död visste hon att hon inte längre behövde kämpa ensam. Under den vidsträckta himmeln över Kansas fortsatte karavanen att avancera, lämnade tumultet bakom sig och styrde rakt mot det slutgiltiga slaget som väntade dem i Abilene.
