Valentina hade aldrig kunnat föreställa sig att hon vid femtioåtta års ålder återigen skulle börja vänta på telefonsamtal från en man.
Sju år hade gått sedan hennes man dog.
Under hela den tiden hade hon levt ett lugnt
och ordnat liv: först arbetade hon i skolan
fram till pensionen, och för tre år sedan gick
hon slutligen i välförtjänt pension.
Gradvis hade hon vant sig vid tystnaden i sin tvårumslägenhet, vid kvällar med favoritböcker, vid söndagsmöten med sin dotter Alina.
Hon intalade sig själv att hennes liv var alldeles utmärkt — utan omvälvningar, utan jäkt, tyst och begripligt.
Endast ibland, när hon dukade bordet för en person, kom hon på sig själv med en sorgsen tanke: hon hade alltid älskat att laga mat, men nu var alla hennes ansträngningar bara för henne själv.
Gennadij kom in i hennes liv i oktober.
De träffades på födelsedagen hos en gemensam bekant, Svetlana.
Valentina lade märke till honom direkt.
Lång, vältränad, med gråsprängda tinningar och en självsäker hållning.
Han talade lugnt, lågmält, men människorna omkring lyssnade ofrivilligt på vartenda ord han sa.
Han hällde själv upp vin åt henne, hjälpte henne på med kappan innan hon gick och bad om hennes telefonnummer, så naturligt som om det vore helt självklart.
Valentina var leende på väg hem.
“Där har vi en man”, tänkte hon.
“En äkta.
Av den sorten som man sällan möter nuförtiden.”
Nästa dag ringde han.
De pratade länge om böcker, om livet, om hur världen hade förändrats.
Gennadijs röst lät självsäker och lugn.
Han sa att en kvinna bör känna sig skyddad bredvid en man.
Han försäkrade att riktiga män bevisar allt genom handlingar, inte ord.
Han betonade att han är en seriös människa och sedan länge lämnat åldern för meningslösa romanser bakom sig.
Valentina lyssnade på honom och förstod: det var precis en sådan följeslagare hon en gång hade föreställt sig vid sin sida.
Efter en vecka föreslog Gennadij själv att de skulle ses hemma hos henne.
— Låt oss bara dricka te och prata, — sa han.
Valentina tillbringade flera timmar i köket.
Hon bakade pajer, lagade en sallad, dukade bordet vackert och tog fram sin favoritduk.
Gennadij dök upp i samma kavaj och med samma oklanderliga hållning.
Han inspekterade lägenheten, berömde inredningen, berömde bjudningen och sedan värdinnan själv.
— Nuförtiden möter man sällan en kvinna som vet hur man skapar en sådan hemtrevnad, — sa han.
På kvällen gick han nöjd.
Fast han kom utan någon gåva.
Medan Valentina diskade tröstade hon sig själv: han visste väl antagligen inte vad som var lämpligt att ta med.
Första gången kan vad som helst hända.
Gradvis blev mötena regelbundna.
Varje onsdag klockan halv fem ringde Gennadij, och klockan fem dök han upp hemma hos henne.
Valentina lagade förrätt, huvudrätt, alltid något till teet.
Han åt med aptit, tackade, berättade historier om sin tjänstgöring, resonerade om ordning, ära och ett rättskaffens liv.
Runt halv tio gick han alltid.
Och varje gång kom han tomhänt.
Ingen ask choklad.
Inga blommor.
Ingen tårta.
Inte ens ett paket kex.
Ingenting.
Valentina märkte detta, men körde genast bort de obehagliga tankarna.
Hon tyckte det var pinsamt att lägga märke till sådana småsaker.
Det var trots allt en vuxen, förtjänstfull man, han var väl inte skyldig att komma med presenter varje gång.
En dag efter middagen lutade sig Gennadij nöjd tillbaka i stolen.
— Valja, du lagar borsjt så gott att jag inte ens minns när jag åt så här gott senast. — Han tystnade en stund. — Min avlidna fru kunde, ärligt talat, inte laga borsjt.
Han log med en lätt sorg.
Valentina log också.
Men av någon anledning uppstod en obehaglig känsla inombords, som om något stack till i hjärtat.
Hon förstod inte ens direkt vad det var som sårat henne.
En onsdag kom hennes väninna Nina på besök.
Valentina stod precis vid spisen: på en platta kokade soppa, i ugnen bakades en gratäng, och på bordet låg förberedda ingredienser.
— Har du gäster? — frågade Nina.
— Gennadij borde komma.
— Jaha, — nickade väninnan och frågade plötsligt: — Val, har han någonsin kommit med blommor till dig?
Valentina stelnade till.
— Nej, — erkände hon efter en paus.
— Inte en enda gång?
— Inte en gång.
Nina tystnade.
— Han har väl en bra pension, såvitt jag förstår?
— Ja.
— Och?
— Nina, han är omtänksam. Han ringer varje dag och frågar hur jag mår…
— Att ringa kostar inget, — svarade väninnan lugnt. — Du lagar mat, tar emot, skapar hemtrevnad. Han talar vackert om respekt för kvinnor. Bara det att allt ser rätt ensidigt ut, tycker du inte?
Valentina svarade ingenting.
Men Ninas ord lämnade inte hennes huvud på hela kvällen.
Senare träffade dottern Alina av en slump Gennadij.
Hon kom oväntat hem till modern när han var på besök.
