Stegen ekade mot asfalten när jag lämnade Metropolitan Museum of Art bakom mig. Luften på Fifth Avenue var fuktig och bar på en svag doft av avgaser och regn som hängde i luften, en skarp kontrast till den kvävande parfymen och de dyra blomsterarrangemangen jag just hade undkommit. Jag höll min skadade hand hårt tryckt mot bröstet, skisserna rullade som en oersättlig skatt under armen. Kylan från natten började tränga igenom min tunna, vinfläckade tröja, men för första gången på decennier kände jag mig inte frusen. Jag kände mig levande.
Bakom mig hördes snabba, oregelbundna fotsteg. Någon sprang, snubblade nästan över sina egna klackar.
“Mara! Vänta! Snälla, vänta!”
Jag stannade till och vände mig om under skenet från en gatlykta. Det var Tessa. Siennas assistent flämtade tungt, hennes hår som tidigare hade varit uppsatt i en stram, professionell knut hade nu lossnat och föll i oordnade testar runt hennes ansikte. Hon stannade några meter ifrån mig, osäker på om hon överhuvudtaget hade rätten att närma sig.
“Vad vill du, Tessa?” Min röst var lugn, nästan tom på känslor. Adrenalinet hade börjat lägga sig och lämnade efter sig en djup, bultande trötthet.
“Jag… jag slutade,” fick hon fram mellan flämtningarna. Hon tittade ner på sina händer, som om hon fortfarande kunde känna tyngden av Siennas bröllopssläp hon burit hela kvällen. “När säkerhetsvakterna eskorterade ut henne, skrek hon att det var mitt fel. Att jag borde ha tagit din telefon. Att jag borde ha förstört dina skisser innan du hann ta dem. Jag vände mig bara om och gick.”
Jag betraktade den unga kvinnan. Jag såg skräcken i hennes ögon, rädslan för att hennes egen karriär hade krossats i samma ögonblick som Siennas fasad rämnade. Modevärlden är skoningslös mot dem som står bredvid när giljotinen faller.
“Och nu vill du ha absolution?” frågade jag stilla. “Eller vill du ha ett jobb?”
Tessa svalde hårt och mötte slutligen min blick. Hennes ögon glänste av osedda tårar i det gula gatljuset. “Jag vill lära mig att bygga något äkta. Jag har spenderat tre år med att stryka Siennas stulna klänningar och tysta ner hennes offer. Jag vill veta hur man skapar från grunden. Som du.”
Ett svagt, nästan osynligt leende lekte på mina läppar. Modebranschen var fylld av fegisar, men det fanns ett slags mod i att lämna ett sjunkande skepp och simma mot den person man nyss försökt dränka.
“Imorgon bitti,” sa jag och vände mig om för att fortsätta gå. “Klockan åtta. På mitt kafé på Lower East Side. Ta med dig en anteckningsbok som inte tillhör Sienna Vale. Och bekväma skor.”
Jag behövde inte vända mig om för att veta att hon nickade frenetiskt.
Nästa morgon vaknade New York till en storm som inte hade något med vädret att göra. Min telefon hade vibrerat oavbrutet sedan klockan tre på natten. Varje modeblogg, varje skvallertidning och varje prestigefullt magasin hade exakt samma förstasida. Bilder på Sienna, gråtande och knäböjande i spillrorna av min symaskin, fyllde skärmarna. Videoklippet som en av tärnorna hade sänt live hade redan miljontals visningar. Rubrikerna var obarmhärtiga: Bruden som stal silhuetten, Sienna Vales fall från Metropolitan, och min personliga favorit från en fransk tidskrift: Trådarna som brast – Haute Coutures stulna hjärta.
Klockan var prick nio när jag klev in i foajén till Vogues huvudkontor på One World Trade Center. Jag bar inte haute couture. Jag bar en enkel, hemmasydd yllekappa i en djupt marinblå nyans, med stygn så perfekta att de nästan var osynliga för blotta ögat. Mitt hår var uppsatt, och på min vänstra kind syntes fortfarande en svag, blålila skugga efter Siennas diamantringar.
Eleanor Sterling väntade på mig i sitt hörnkontor med utsikt över hela Manhattan. Hon satt bakom sitt massiva skrivbord av mörkt valnötsträ, omgiven av skärmar och tygprover. När jag klev in reste hon sig upp. Hon var en kvinna av stål och silke, med ett ansikte som sällan visade känslor, men när hon tittade på mig fanns det något mjukt i hennes annars iskalla blick.
“Mara,” sa hon och pekade mot stolen mittemot henne. “Sätt dig. Låt oss prata om framtiden.”
Jag lade min rulle med skisser på hennes skrivbord. Det gamla, gulnade papperet såg nästan heligt ut mot den polerade ytan. Eleanor rullade försiktigt ut dem. Hon lät fingrarna glida över de blå blyertsstrecken, över de intrikata detaljerna av draperingen och snitten som Sienna hade mördat för att kalla sina egna.
“De är magnifika,” viskade Eleanor. “Ännu mer magnifika i original. Sienna försökte sälja in en billig kopia av detta, men hon saknade förståelsen för tygets anatomi.” Hon tittade upp på mig. “Siennas bröllopsklänningslinje har blivit inställd av investerarna i morse. Hennes pr-byrå har droppat henne. Hon är gift, antar jag, i ett tyst rådhus utan kameror. Men hon är inte längre ett namn.”
