Jag fortsatte att torka disken. Min röst var isande kall.
– Ryder Malone är borta. Han insåg antagligen att staden var för liten för hans affärer och drog vidare. Fråga er själv varför ni ens bry er om en kriminell avskrädeshög.
Miller lade båda armbågarna mot bardisken och lutade sig framåt. Hans blick var skarp, granskande, som om han försökte läsa varje tanke i my huvve.
– Vi bry oss inte om Ryder Malone, kapten. Vi bry oss om någonting mycket större. En operation som vi trodde begravdes i Östeuropa för tolv år sedan. Det fanns lösa trådar. Och det visar sig att regeringen… eller snarare vissa avdelningar inom underrättelsetjänsten… behöver folk som kan knyta ihop de där trådarna på ett diskret sätt.
Jag kände hur blodet började ila till i tinningarna. Jag hade lämnat det bakom mig. Jag hade betalat mitt pris med knäna, med mardrömmarna, med det liv jag hade byggt upp här för Harpers skull.
– Jag är inte intresserad, sa jag kort. – Säg åt er chef att vända om. Jag driver en bar nu. Jag häller upp drinkar. Jag torkar glas. Min tid som operatör är över för gott.
Miller drog upp ett litet kuvert ur fickan på sin trenchcoat och sköt det diskret över disken mot mig.
– De vill ha dig tillbaka, kapten. Och om du inte tar uppdraget frivilligt… finns det en risk att regeringen börjar titta lite noggrannare på hur en pensionerad militär plötsligt lyckades rensa bort ett helt kriminellt gäng från en stad utan att lämna ett enda pappersspår efter sig. De kan börja ställa obekväma frågor om din dotter. Om hennes säkerhet. Om vad som egentligen hände den där kvällen i källaren.
Rummet tycktes krympa omkring mig.
Hotet var outtalat, men kristallklart. De visste. De hade alltid vetat. Människor som vi lämnar aldrig systemet – systemet behåller bara sin koppel i bakgrunden tills de behöver dra i det igen.
Innan jag hann svara öppnade dörren till trappan upp till lägenheten.
– Pappa? ropade Harper från toppen av trappan. – Behöver du hjälp med stängningen där nere?
Jag tittade upp. Harper stod där i ljuset från hallen, trött efter en lång skoldag, men med ett lugn och en trygghet i ansiktet som jag hade kämpat så hårt för att skydda.
Jag vände blicken tillbaka till Agent Miller. Mannen satt helt stilla, med sin bourbon i handen, och väntade på mitt svar. Han visste att han hade mig i ett järngrepp. För en far som har lovat att skydda sitt barn finns det inga gränser för vad han är beredd att göra. Om jag sa nej, skulle de riva upp mitt liv, ta ifrån mig Harper och kasta in mig i ett hörn där jag inte kunde skydda henne längre.
Om jag sa ja… skulle jag behöva lämna ljuset bakom mig igen och stiga ner i mörkret.
Jag drog ett djupt andetag, kände doften av spilld öl, citronrengöring och gammalt trä. Det här var mitt hem. Det här var mitt liv. Och för att skydda det, var jag beredd att bli det absolut värsta mardrömmen för dem som vågade hota det.
Jag sträckte ut handen, drog till mig kuvertet och stoppade det i fickan.
– När börjar vi? frågade jag tyst.
Miller log nöjt, reste sig upp, slängde en sedel på disken för sin drink och drog åt bältet på sin trenchcoat.
– Vi hör av oss, kapten. Njut av morgondagen. Det blir din sista på ett tag.
Han vände på klacken och försvann ut i den mörka, regniga Kentucky-natten.
Jag stod kvar en stund i den tysta bar-lokalen. Ovanför mig hördes Harpers lätta steg när hon gick in på sitt rum för att sova. Jag släckte ner neonreklamen för The Blue Lantern, gick bort till disken och lade handen mot den dolda luckan i golvet.
Kriget var inte över. Det hade bara tagit en ny form. Men så länge min dotter sov tryggt där uppe, var jag redo att möta vad som helst som väntade i skuggorna.
