– Du rörde min dotter, sa jag. Min röst var låg, nästan viskande, men den skar genom rummet som en isbit.
Ryder skrattade till, ett kort, hånfullt ljud.
– Din dotter? Ah, Harper. Söt tjej. Synd om den där kinden, visst? Men det var du som började, kapten. För tolv år sedan lämnade du mig där i elden. Du lämnade mig att dö i den där rykande bunkern när du drog er enhet tillbaka till helikoptrarna. Jag fick brännmärken som aldrig försvinner. Så jag tänkte att det var fair att ge dig ett minne som du heller aldrig skulle glömma.
De återstående fyra gängmedlemmarna i lokalen reste sig hastigt upp från borden. De drog vapen – tunga pistoler, knivar, järnrör. De spred ut sig i en halvcirkel för att omringa mig.
– Sätt er ner, beordrade jag dem inte ens. Jag tittade bara på Ryder.
– Ta hand om honom, snäste Ryder och tog ett steg bakåt mot sitt kontor.
Den förste som anföll kom från höger med ett järnrör höjt över huvudet. Ett klassiskt nybörjarfel: överdriven satsning, noll balans i steget. Jag gled undan, fångade hans handled, vred den med ett skarpt knak som fick benet att splittras, och använde hans egen tyngd för att sänka honom i golvet.
Den andre drog en pistol. Innan han hann osäkra den hade jag slängt ett tungt askfat från bordet rakt i ansiktet på honom. Han föll bakåt med knäckt näsa.
De två sista insåg plötsligt att de inte slogs mot en sliten barägare. De stannade upp, tittade på sina kamrater som låg medvetslösa på det skitiga golvet, och tog sedan ett steg tillbaka.
– Stick, sa jag tyst.
De behövde inte höra det två gånger. De vände på klacken och sprang ut genom huvudentrén, dörren slog igen efter dem med ett dån.
Kvar i lokalen var bara Ryder och jag.
Ryder drog en Glock från hölstret under jackan, men händerna darrade en aning. Självförtroendet började krackelera när han insåg att hans små soldater inte var värda ett dugg mot någon som faktiskt hade levt i krigszoner.
– Du tror att du kan komma hit och spela hjälte? skrek han och siktade mot mitt bröst. – Det är mitt revir nu! Hela staden lyssnar på mig!
– Du glömde en sak från träningen, Ryder, sa jag och tog ett lugnt steg framåt.
– Vad då för något?
– Att kontrollera sina känslor är det som skiljer en överlevare från ett lik.
Innan han hann trycka av klev jag in i hans sfär. Det fanns ingen tvekan i mina rörelser, ingen tvekan i min kropp. Jag slog undan pipan på pistolen med vänster hand samtidigt som min högra knogkudde träffade exakt på hans solar plexus. Luft sugs ur hans lungor i en våldsam stöt. Han föll på knä, kippande efter andan, medan vapnet föll skramlande mot golvet.
Jag stod över honom, blickade ner på mannen som hade vågat skada det käraste jag ägde.
– Du trodde att du kunde gömma dig här ute i provinsen och bygga ett litet imperium av rädsla, sa jag lågt. – Men du glömde bort vad som händer när man väcker ett monster som bara ville sova.
Ryder hostade upp blod, ögonen fyllda av skräck när han såg mitt ansikte i det dämpade neonskenet. Det var inte ilska som lyste ur mina ögon nu. Det var en absolut, iskall tomhet. Samma tomhet som fanns kvar i bunkern den dagen vi trodde att allt var över.
– Vad… vad ska du göra med mig? viskade han.
Jag böjde mig ner, tog upp min gamla ID-bricka ur fickan och lät den dingla framför hans ansikte.
– Inget fängelse, Ryder. Inga poliser. Vi ska göra det på det gamla sättet. Samma sätt som du lämnade mig på.
När jag drog med mig honom bakom disken mot källaren, visste jag att morgondagen skulle gry över en tystare stad. The Blue Lantern skulle öppna som vanligt vid lunchtid. Glasen skulle diskas, musiken skulle spelas, och Harper skulle få tillbaka sitt leende.
För monster har ingen plats i vår värld. Och de som försöker komma tillbaka blir till slut bara aska.
