Wades och Robertas avfärd lämnade en ekande tomhet i lägenheten, en sorts tystnad som var så kompakt att den nästan kändes fysiskt påtaglig. Säkerhetsvakterna hade stannat kvar tills de sista dörrarna slog igen bakom de två oinbjudna

– Ivy! Jag vet att du är där inne. Öppna dörren. Vi måste prata som vuxna människor. Vi kan inte hålla på så här, vi har ett gemensamt liv!
Hans röst lät genom den tjocka trädörren, först dämpad, sedan mer desperat.
– Jag har pratat med en advokatvän till familjen, fortsatte han. Du kan inte bara slänga ut en make så där. Det här är vårt hem, oavsett vem som står på papperslappen du köpte innan vi gifte oss. Det finns något som heter giftorätt i det här landet, även om du tror att du sitter på höga hästar!

Det var där det brast, eller rättare sagt, det var där som den sista illusionen av den man jag en gång trott att han var slog smulor. Giftorätt. Han hade redan hunnit tänka på juridiska tvister, på egendom, på att hävda rätten till min lägenhet, den lägenhet jag slet för att köpa när jag arbetade övertid som finansanalytiker i tre år medan han satt hemma och spelade bort sina pengar på nätpoker.

Jag öppnade dörren. Inte helt, utan lät säkerhetskedjan sitta på, så att en glipa på ungefär tio centimeter skiljde oss åt.
Wade hajade till och drog efter aulan.
– Ivy. Gud skske lôv, öppna helt, det är svinkallt i trapphuset och…
– Jag hörde vad du sa, Wade, avbröt jag honom. Du pratade om giftorätt. Du har redan börjat räkna på vad du kan få ut av det här äktenskapet, eller hur?
Hans ansiktsuttryck förändrades på en sekund. Från den falska, vädjande makens mask till den kyliga, beräknande opportunist som jag hade vägrat att se under så lång tid.
– Tänk efter lite själv, Ivy! Vi har varit gifta i snart tre år. Under den tiden har vi bott här. Om vi skiljer oss – vilket verkar vara det du vill – så har jag rätt till hälften av värdeökningen på den här fastigheten, minst. Och med tanke på hur marknaden i Toronto har exploderat… ja, du räknar nog själv ut det. Mamma sa att jag var för snäll som lät dig hållas med dina egendomshandlingar från början.

Jag kände hur en iskall våg av ilska sköljde genom kroppen, men den här gången gjorde den mig inte svag. Den gjorde mig kristallklar. Jag tittade på honom, på mannen som hade låtit sin mor hälla vatten över mitt nyopererade sår, och som nu stod i trapphuset och krävde sin del av mina pengar.
– Läs äktenskapsförordet igen, Wade, sa jag lugnt.
Han stannade upp. Hans ögon smalnade av.
– Vad menar du? Vi skrev inget äktenskapsförord.
– Jo, det gjorde vi, sa jag med ett svagt, nästan sorgset leende. Tre veckor innan bröllopet, när du satt fast i dina enorma spelskulder och hotades av inkasso. Du kom till mig och grät och bad om hjälp. Jag betalade dina skulder på tjugotusen dollar mot att du skrev under ett äktenskapsförord där du avsa dig alla anspråk på min lägenhet och eventuell värdeökning i händelse av en separation. Du skrev under det hos notarius publicus. Din bror var till och med vittne.

Wades mun öppnades, men inget ljud kom ut. Hans ansikte bleknade i ett slag. Han hade helt glömt bort det – eller snarare, han hade trott att jag var för godtrogen, för upptagen med barnet, för svag efter förlossningen för att någonsin plocka fram de papperen.
– Det… det där var under press! Det var ett desperat läge, du tvingade mig! stammade han fram, medan paniken plötsligt lyste igenom hans fasad.
– Det var notariebestyrkt och helt frivilligt, Wade. Precis som din mammas utflykt från den här lägenheten i dag. Och vet du vad det bästa är? När jag ringde polisens icke-akuta linje tidigare i dag för att göra en anmälan om ofredande och misshandel efter vattnet, så upprättade de en officiell rapport. Säkerhetsvakterna har dokumenterat händelsen i sin loggbok. Om du någonsin försöker närma dig den här dörren igen utan att ha en domstolsorder, kommer jag att begära ett besöksförbud omedelbart.

Han stirrade på mig som om jag vore ett monster. Den mannen som jag en gång hade delat säng med, som jag hade burit genom ekonomiska kriser, som jag hade fött ett barn åt.
– Du förstör vår familj för lite… för lite vatten på golvet, viskade han med darrande röst.
– Nej, Wade, sa jag och drog igen dörren långsamt framför hans ansikte. Ni förstörde den själva.

Klick. Jag drog igen säkerhetskedjan, låste deadboll-låset och tryckte till säkerhetsspärren.