Sofia blundade hårt. Tårarna strömmade fortfarande, men den panikartade skräcken började sakta bytas ut mot den trygga värmen från hennes mans närvaro. Hon släppte efter en aning på det krampaktiga greppet om sin bebis. Leo, som kände att spänningen i moderns kropp började släppa och hörde sin fars lugnande röst, sänkte gradvis sina hjärtskärande skrik till små, hackiga snyftningar.

“Vi är okej,” fick Sofia fram med darrande röst. Hon torkade bort en tår med baksidan av handen. “Hon kom bara in… hon började anklaga mig för allt som hänt med företaget, med din pappa. Och sedan… hon bara knuffade mig. Erik, jag hann inte ens skydda mig själv, jag tänkte bara på Leo.”

“Jag vet,” sa Erik mjukt och strök undan ett hårslinga från hennes svettiga panna. Han såg ner på sin son, vars små, knubbiga händer grep tag i Sofias beiga klänning. “Du är en fantastisk mamma, Sofia. Du gjorde exakt rätt. Du var hans sköld.”

Han hjälpte henne försiktigt upp från golvet. Sofias knän skakade lätt, men Eriks starka armar bar nästan hela hennes vikt. De rörde sig långsamt mot den stora, gråa sammetssoffan mitt i rummet. När de satte sig ner lade Erik en skyddande arm om dem båda och drog dem tätt intill sig. Vardagsrummet, som nyss varit en krigszon, började återfå sin trygga karaktär, även om stämningen fortfarande var märkt av det trauma som nyss utspelat sig.

De satt i tystnad en lång stund. Det enda som hördes var Leos lugna andetag; den lilla pojken hade slutligen somnat, utmattad av gråten och chocken, vilande tryggt mot sin mammas bröstkorg.

Erik bröt tystnaden. “Detta slutar här, Sofia. Jag har försökt medla, jag har försökt hålla freden med min syster för min fars skull. Men hon passerade en gräns idag som inte går att sudda ut. Att lyfta handen mot dig, mot vårt barn…” Han skakade på huvudet, och en mörk skugga drog över hans ansikte. “Hon kommer aldrig mer att sätta sin fot i vårt liv.”

Sofia tittade upp på honom. Hennes ögon, fortfarande blanka av osedda tårar, sökte hans för att finna bekräftelse på att det han sa var sant. Familjebanden i Eriks släkt var komplicerade, djupt rotade i pengar, makt och gamla traditioner. Att bryta med Helena innebar att förklara krig mot hela styrelsen, mot generationer av förväntningar.

“Är du säker?” frågade hon tyst. “Du vet vad detta innebär. Hon kommer att gå till din far. Hon kommer att försöka vända alla emot dig.”

“De får välja vilken väg de vill,” svarade Erik utan en sekunds tvekan. Han tog hennes lediga hand och kysste hennes knogar med en ömhet som stod i skarp kontrast till den vrede han visat minuter tidigare. “Jag valde min väg den dagen jag gifte mig med dig. Och jag valde min framtid den dagen Leo föddes. Inget arv, inga familjeföretag och absolut inga bittra släktingar är värda mer än er säkerhet och lycka.“

Han reste sig försiktigt upp, gick över till fönstret och blickade ut över stadens ljus som började tändas i skymningen. Gatorna nedanför var ovetande om det drama som utspelat sig på sjunde våningen, ovetande om hur ett livsavgörande beslut just hade fattats.

“Vi byter lås i morgon,” fortsatte han med ryggen vänd mot henne, men med en röst som bar en oomkullrunkelig pondus. “Vi anlitar säkerhetspersonal till entrén. Och jag kommer att ringa min advokat direkt på morgonen för att inleda processen att köpa ut Helena ur mitt bolag. Jag vill inte ha något med henne att göra, varken privat eller professionellt.“

Sofia kände en enorm våg av lättnad skölja över sig. Den tunga stenen i hennes bröst, den konstanta oron över att inte duga till, över att ständigt vara måltavla för Helenas subtila och nu uppenbara pikar, smälte bort. Hon tittade ner på sin sovande son. Hans lilla ansikte var fridfullt, omedveten om de stormar som härjade runt honom, skyddad av den orubbliga kärlek hans föräldrar bar på.

“Tack,” viskade hon ut i rummet.

Erik vände sig om, och ett varmt, äkta leende bröt igenom det allvarliga uttrycket i hans ansikte. Han gick tillbaka till soffan, satte sig på huk framför henne och lade händerna på hennes knän.

“Det är jag som ska tacka dig, Sofia. För ditt mod. För att du stod emot henne. Du kramade honom så hårt… du tog hela fallet själv.” Hans röst sprack till. “När jag öppnade dörren och såg dig på marken… det kändes som om mitt hjärta stannade. Jag lovar dig, vid allt som är heligt, att jag aldrig ska låta någon skada er igen.”

Den kvällen, när mörkret hade lagt sig helt över staden och Leo låg tryggt nedbäddad i sin spjälsäng, stängde Erik och Sofia in sig i sitt sovrum. Tröttheten var total, en benbedövande utmattning som kom efter att adrenalinruset lagt sig. Men i stället för att omedelbart somna, låg de vakna, tätt omslingrade.