Vinden utanför fönstret hade tilltagit, en kall och envis bris som fick de kala trädgrenarna att skrapa mot tegelväggen. Hannah såg på Jacob. Hans händer vilade fortfarande på rullstolens drivringar, knogarna vita av anspänning. Det fanns en beslutsamhet i hans ögon som hon inte hade sett på flera månader, inte sedan innan sjukhusräkningarna började staplas på köksbordet som ett tyst monument över deras misslyckande.

Mörkret föll över Madison, men det var inte ett kallt mörker. Det var en stjärnklar, varm filt som lade sig över staden. Jacob tog Hannahs hand i sin, vände sin rullstol och började rulla uppför den mjuka, sluttande vägen tillbaka mot huset. Ljuset brann i fönstren, varmt och välkomnande. En fyrbåk byggd av sorg, omvandlad till hopp, och helgad åt det faktum att kärleken, oavsett hur den prövas, multipliceras. Den försvinner aldrig.