Vinden tilltog och bar med sig doften av krossade tallbarr och annalkande is. Det var ett ljud som jag hade lärt mig att älska, ett lågt, ihållande dån som rörde sig genom trädtopparna långt innan kylan nådde marken. För Alyssa och resten av min familj lät det dock som en varning de inte visste hur de skulle tyda.

”Vi klarade det,” viskade min mamma, som om hon inte riktigt trodde på det själv.

”Vi överlevde natten,” rättade Noah henne och räckte henne en rykande plåtmugg. ”Men vi ska flytta lägret idag. Vinden kommer att vända mot öst i eftermiddag, och den här platsen kommer att bli en vindtunnel. Vi måste ta oss upp över åsen och ner i nästa dal innan snön kommer.”

Greg tittade upp. ”Snö? Det stod inget om snö i väderprognosen.”

Noah pekade mot den stålgrå himlen i norr. ”Molnen har legat lågt över topparna sedan igår kväll. Doften i luften har förändrats. Det är fuktigare nu. Det kommer att snöa, och vi vill inte vara på den här sidan av berget när det gör det. Vi bryter lägret om trettio minuter.”

För tjugofyra timmar sedan skulle Alyssa ha skrattat. Hon skulle ha rullat med ögonen och kallat honom dramatisk. Nu nickade hon bara, ställde ifrån sig muggen och började klumpigt rulla ihop sin ullfilt.

Vandringen uppför åsen var tyst och ansträngande. Terrängen var oförlåtande, fylld av dolda stenar, hala rötter och branta stigningar. Varje steg krävde koncentration. Noah ledde vägen med en säkerhet som gränsade till det kusliga. Han visste exakt var han skulle sätta fötterna, exakt vilka grenar som höll för att dra sig upp, och exakt när han skulle be gruppen stanna för att vila.

Khloe gick längst bak. Hennes uppgift, visste jag, var att se till att ingen hamnade på efterkälken och att observera marken bakom oss.

Det var halvvägs uppför den brantaste stigningen som olyckan nästan var framme.

Alyssas nya vandringskängor, de som såg så perfekta ut på asfalten i Denver, var för styva och hade fel mönster för den frusna, mossiga stenen. Hon trampade på en isig rot, foten gled undan och hon föll hårt på knä med ett skrik, gled sedan en meter nedåt mot kanten av en tvär sluttning.

Greg ropade till och sträckte sig efter henne, men han halkade själv och föll baklänges i leran.

Mina föräldrar stod frusna av skräck.

Alyssa klamrade sig fast vid en tunn gren, hennes ben hängde ut över en sluttning som bestod av lösa stenar och branta klippor. Det var inte ett dödligt fall, men ett fall som definitivt skulle bryta ben i kroppen.

”Hjälp mig!” skrek hon, rösten sprack av äkta, oblandad dödsångest. Paniken fick hennes rörelser att bli ryckiga och oförutsägbara. Grenen hon höll i började farligt knaka.

Jag var på väg att bryta mot mina egna regler och ingripa, men Khloe var snabbare.

Hon hade ljudlöst klättrat upp längs en parallell stenkam och befann sig nu exakt ovanför Alyssa. Med en smidighet som en bergsget sänkte hon sig ner, fäste sin egen kroppsvikt bakom en massiv tallstam och sträckte ut sin hand.

”Faster Alyssa,” sa Khloe. Hennes röst var inte högre än vinden, men den hade en märklig, lugnande frekvens som trängde igenom paniken. Det var första gången Khloe hade talat till henne på hela helgen. ”Sluta skrika. Sluta sparka med benen. Du lossar på jorden runt rötterna.”

Alyssa tittade upp på den lilla flickan med stora, tårfyllda ögon. ”Jag ramlar… jag ramlar…”

”Det gör du inte,” sa Khloe bestämt. ”Titta på mig. Inte ner. Titta bara på mig.”

Alyssa svalde hårt och låste sin blick vid Khloes mörka, lugna ögon.

”Bra,” sa Khloe. ”Släpp grenen med höger hand och ta min hand.”

”Nej! Jag vågar inte!”

”Grenen håller på att brytas, faster. Jag bryts inte. Ta min hand. Nu.” Kommandon från ett barn, levererade med en generals auktoritet.

Skakande, långsamt, lossade Alyssa greppet om grenen och räckte upp handen. Khloes lilla hand grep tag i Alyssas handled med ett grepp som av stål. Trots sin lilla storlek var Khloe stark, härdad av år av klättring och vildmarksliv.

”Noah,” sa Khloe utan att vända sig om.

Noah var redan där. Han hade säkrat ett rep runt ett träd ovanför dem och kastade ner änden till Greg, som nu hade rest sig. Tillsammans drog de, medan Khloe stabiliserade, och inom loppet av en minut låg Alyssa flämtande på säker, platt mark.

Hon rullade över på rygg och stirrade upp på den grå himlen. Hennes bröst hävdes. Hennes ansikte var smutsigt, indränkt i svett och tårar. Hennes dyra kläder var förstörda. Allt hon representerade, hela hennes fasad av kontroll och överlägsenhet, låg i krossade spillror på berget.

Ingen sa något. Vinden ven genom tallarna.

Sakta satte sig Alyssa upp. Hon tittade på sina blödande händer, sedan på Khloe, som lugnt höll på att borsta bort barr från sina byxor, och slutligen på Noah, som samlade ihop repet.