För första gången sedan jag hittade honom vid stenen, mötte han min blick. Och sedan gjorde han något som krossade mitt hjärta. Han sträckte ut en liten, skakande hand mot mig.
Margareta tittade förvånat på oss. “Det där är högst ovanligt.”
“Låt honom stanna hos mig,” sa jag plötsligt, orden lämnade min mun innan jag ens hunnit tänka dem. “Jag bor precis vid kusten. Han känner havet. Han känner mig.”
Margareta skakade bestämt på huvudet. “Absolut inte. Det strider mot alla protokoll. Du är en främling.”
Men Henderson, som hade stått i dörröppningen och observerat oss, klev fram. “Gör ett undantag, Margareta. För i natt. Vi har en mordutredning på halsen, vi vet inte vem som är ute efter den här pojken. Daniels hus ligger avsides, och vi kan placera en polisbil utanför. Det är säkrare än fosterhemsboendet i stan.”
Efter en lång diskussion gav hon slutligen med sig.
Nattens mörker Min stuga kändes annorlunda den kvällen. Den kalla vinden ven runt knutarna och fick fönsterrutorna att skallra. Inne sprakade en eld i kaminen. Jag hade bäddat ner Leo i min säng med tjocka täcken. Han hade ätit lite soppa, men fortfarande inte sagt ett ord.
Jag satt i fåtöljen bredvid sängen och vakade. Mina tankar snurrade. Vilka flydde de ifrån? Vem kunde stoppa en kvinna i en väska och kasta henne i havet, för att sedan lämna en tvååring att frysa ihjäl på stranden? Eller hade han spolats överbord? Hade han sett allt?
Strax efter midnatt började Leo vrida sig oroligt i sömnen. Han andades häftigt, små korta andetag. Plötsligt satte han sig käpprak upp i sängen. Hans ögon var vidöppna, men han såg inte mig. Han var fångad i en mardröm.
“Mamma!” skrek han. Det var det första ordet han yttrade. Det skar genom rummet som glaskross. “Mamma! Vattnet! Svarta mannen!”
Jag rusade fram och lade armarna om honom. “Jag har dig, Leo. Du är säker. Du är säker.”
Han klamrade sig fast vid min tröja och grät. Han grät ut all den sorg, terror och förvirring som han hade hållit inne sedan stranden. Jag vaggade honom fram och tillbaka, min egen kind våt av tårar.
“Svarta mannen,” snyftade han mot mitt bröst. “Han tog mamma.”
Jag stelnade till. “Den svarta mannen? Var han på båten, Leo?”
Pojken nickade svagt, ansiktet begravt i min tröja.
Nästa morgon hade stormen bedarrat, men en tung dimma låg över havet. Henderson kom ut till stugan tidigt. Jag berättade vad Leo hade sagt under natten.
“Den svarta mannen,” muttrade Henderson. “Kustbevakningen hittade en dykardräkt ombord. Svart neopren. Sabotören måste ha simmat ut till båten i mörkret, eller klättrat ombord från en mindre båt.”
“Det betyder att han förmodligen kände till deras flyktväg,” sa jag. “Han visste var de skulle vara.”
Fotspår i sanden Under de följande dagarna blev Leo och jag oadskiljliga. Han följde efter mig som en liten skugga i stugan. Han började prata mer, fast bara med mig, och aldrig om natten på havet. Jag lärde honom att tälja små träbåtar och vi satt ofta på verandan och tittade ut över vågorna. Men jag visste att det var en lånad tid. Polisen sökte febrilt efter pojkens släktingar, och utredningen om kvinnan, som nu hade identifierats som Elena Rostova, pågick dygnet runt.
En sen eftermiddag, medan dimman började rulla in igen, satt Leo och ritade vid köksbordet med några kritor jag köpt i byn. Jag stod vid spisen och värmde mjölk.
Plötsligt stannade kritan. Leo tittade ut genom det lilla köksfönstret som vette mot stranden.
“Han är här,” viskade Leo.
Jag släppte kastrullen och vände mig om. “Vem är här?”
Leo pekade med en skakande hand mot fönstret. “Den svarta mannen.”
Jag rusade fram till fönstret. Ute i den tjocka dimman, knappt trettio meter från stugan, stod en gestalt. Han bar en lång, mörk rock och stod helt stilla, vänd mot vårt hus. Polisbilen som hade stått parkerad uppe vid vägen de första dagarna hade dragits tillbaka på grund av resursbrist. Vi var helt ensamma.
Paniken slog till. Jag grep tag i telefonen och slog Hendersons direktnummer, men linjen var död. Jag försökte igen. Inget. Någon hade klippt av ledningen.
“Leo, kom hit,” sa jag med låg, intensiv röst. “Gå in i skafferiet och göm dig bakom mjölsäckarna. Vad du än hör, kom inte ut förrän jag säger till.”
Han nickade tyst, hans ögon stora som tefat, och smög in i det mörka skafferiet. Jag låste dörren utifrån.
Jag tog fram mitt gamla jaktgevär ur skåpet i hallen och laddade det med darrande händer. Jag hade inte skjutit på åratal, men jag tänkte inte låta någon ta pojken. Jag ställde mig bakom ytterdörren och lyssnade.
Vinden ven. Vågorna brusade. Sedan kom ljudet av tunga fotsteg på trädäcket utanför.
Knarr. Knarr.
Ett handtag drogs ner. Dörren var låst.
