Jag klev närmare, stängde av ficklampan och lät eldens fladdrande ljus lysa upp oss. “Du räddade mitt liv, Frank. Varför? Och hur visste du vad som skulle hända?”

Han suckade, ett långt, trött ljud som tycktes bära på år av osynlig tyngd. Han gestikulerade mot en trälåda bredvid tunnan, och jag satte mig. Värmen från elden var en klen tröst mot kylan från stengolvet. Frank tittade slutligen på mig, och i ljusskenet såg jag för första gången att hans ögon inte tillhörde en nedbruten man. De var skarpa, intelligenta, kalkylerande.

“Innan jag hamnade på gatan,” började han långsamt, “var jag ingenjör. Militär ingenjör. Jag arbetade med demolering och avancerade system. Livet tog en mörk vändning efter att min fru dog. Jag slutade bry mig. Hamnade här. Men man glömmer inte hur man läser av sin omgivning. Och man glömmer absolut inte lukten av ammoniak, aceton och instabila nitrater.”

Jag rös till. “Källaren på kaféet.”

Frank nickade. “Jag sover ofta i gränden bakom kaféet, inte bara för att du gav mig mat, utan för att fläktutloppet från er källare gav lite värme. För två veckor sedan förändrades lukten. Sedan kom männen. Tunga stadsjeepar sent på natten. De bar in blå säckar, och de rörde sig med den typ av spänd försiktighet som män gör när de bär på döden. Richard var rädd. Jag hörde honom gråta i gränden en natt. Han hade lånat pengar av en kartell från Chicago, och de använde hans kafé som en omlastningscentral.”

“Men bomben…” viskade jag.

“Jag såg mannen de skickade,” sa Frank. “I går kväll, efter att du hade gått hem, stannade en svart bil. En man gick ur. Han gick inte ner i källaren. Han arbetade vid ytterdörren. Jag känner igen en rörelsesensor och en utlösarmekanism när jag ser den. De hade riggat låscylindern. De tänkte radera Richards misstag och städa upp sina spår med eld.”

“Och Richard?”

Frank såg rakt in i elden. “Richard är död, Hannah. Det vet inte polisen ännu, men de kommer att hitta honom i floden till våren. Männen från Chicago lämnar inga lösa trådar. Den enda anledningen till att de ville att kaféet skulle brinna när du öppnade var för att polisens teori omedelbart skulle fokusera på en tragisk gasexplosion utlöst av en anställd, istället för mord och mordbrand.”

En våg av illamående sköljde över mig. Jag hade bryggt kaffe åt Richard, torkat hans bord, oroat mig för att göra honom besviken. Och han hade vetat att jag skulle gå i döden.

“Men nu vet de att bomben misslyckades,” sa jag och kände hur paniken grep tag i min hals. “De vet att polisen har hittat kemikalierna. De kommer att undra varför jag inte öppnade dörren.”

Frank reste sig upp och plockade upp en tung metallrör från marken. “Det är därför du måste gå hem, packa dina saker, ta din mamma och försvinna. De kommer att leta efter dig, för du är den enda som kan binda Richard och de blå säckarna till de män som besökte kaféet. Du har sett deras ansikten i gränden.”

Ett plötsligt, skarpt ljud ekade genom den tomma byggnaden. Det lät som snö som krossades under tunga däck. Sedan en bildörr som stängdes med en dov duns. Frank släckte omedelbart elden med en hink snö. Mörkret slöt sig omedelbart omkring oss, kvävande och totalt.

“Rör dig inte,” viskade Frank och drog in mig bakom en massiv betongpelare.

Två ljuskäglor trängde igenom den trasiga dörröppningen i andra änden av byggnaden. Tysta steg. De rörde sig professionellt, inte som gängmedlemmar utan som tränade operatörer.

“Vi vet att du är här inne, tjejen,” ekade en röst, lugn och skrämmande vardaglig. “Du borde ha öppnat dörren i morse. Nu måste vi göra det här på det svåra sättet.”

Mitt hjärta slog så hårt att jag var säker på att de kunde höra det. Jag tänkte på min mamma. Om jag dog här inne, vem skulle ta hand om henne? Vem skulle ge henne medicinen? Tårar brände bakom mina ögon, men jag tvingade tillbaka dem. Jag greppade min fars kniv hårt i fickan.

Frank lutade sig nära mitt öra. “När jag rör mig, springer du ut genom det krossade fönstret till vänster. Du stannar inte, du vänder dig inte om. Du går till polisen. Förstått?”

Jag skakade febrilt på huvudet. Jag kunde inte lämna honom att dö för min skull. Men innan jag hann protestera gav Frank ifrån sig ett gutturalt vrål och kastade en tom plåtdunk tvärs över rummet. Ljuskäglorna svängde blixtsnabbt mot ljudet, och i samma sekund sprang Frank åt motsatt håll, rakt mot männen.

“Spring, Hannah!” skrek han.