Och borta på plats 40 stod fortfarande samma gamla, rostiga husbil. Elias Whitmore satt i sin hopfällbara stol. En kylig bris blåste genom lägret, men elden framför honom brann varm och stadig. Han höll en pinne över glöden, med en perfekt gyllenbrun marshmallow på toppen. En ung familj gick förbi på grusvägen. Den lilla pojken pekade på Elias husbil. “Pappa, titta på den där gamla bilen!” Pappan log och lade handen på pojkens axel. “Man ska inte döma en bok efter omslaget, min son. Särskilt inte här.”
Elias hörde dem, och ett milt leende spred sig över hans väderbitna ansikte. Han drog tillbaka pinnen från elden, blundade och kände doften av rök och frihet. Han behövde inga palats. Han hade allt han någonsin velat ha. Världen var i ordning igen. Marken andades ut. Och respekten, likt en gammal ek, hade åter slagit rot i jorden.
