”Och om vi skulle gå skilda vägar efter ett år, vad har jag kvar då?”
”Kvitton från byggvaruhuset?”
Valerys ansikte förändrades omedelbart.
”Anja, hur kan du säga sådana saker?” blev han upprörd.
”Vi pratar om familj!”
”Jag vill skapa komfort för oss, och du börjar genast prata om pengar.”
”Det hade jag inte förväntat mig av dig.”
”I en familj ska allt vara gemensamt!”
”Helt enig”, nickade jag.
”Men varför ska mina tillgångar bli gemensamma, medan dina förblir uteslutande dina?”
”Kanske säljer vi din lägenhet istället, lägger till mitt sparande och köper en ny bostad tillsammans?”
Dessa ord hade omedelbar effekt på honom.
”Sälja mina föräldrars lägenhet?!”
”Vad är det du säger?!”
”Det är ett minne!” skrek han nästan.
Titta så intressant det är.
Hans gamla mattor och knarrande parkett är en familjehelgedom.
Men min sommarstuga, i vilken år av arbete, kraft och själ har lagts ner, är bara en finansieringskälla för hans renovering.
Därmed var samtalet slut.
Jag samlade lugnt ihop kopparna från bordet och sa:
”Valera, packa dina saker.”
”Om fyrtio minuter går tåget.”
”Du hinner lugnt gå till stationen till fots.”
Han gick inte snabbt.
Med tåget åkte han dock inte; han ringde en taxi.
Som avsked hann han ännu skrika över staketet att jag skulle förbli ensam med mina äppelträd och köksland, eftersom ingen i min ålder vill ha sådana giriga kvinnor.
Och jag stod på verandan till mitt hus, tittade på de blommande äppelträden och kände en otrolig lättnad.
De senaste åren har jag noterat ett märkligt mönster.
Vissa män i medelåldern söker inte alls kärlek eller själsfrändskap.
De behöver resurser.
Någon behöver en gratis sjuksköterska, någon en kock och hembiträde, och någon, som i mitt fall visade sig, en sponsor för en storrenovering.
De pratar vackert om tillit, familj och en gemensam framtid, men i verkligheten försöker de bara lösa sina egna hushålls- och ekonomiska problem på en kvinnas bekostnad.
Men mina livsläxor lärde jag mig för länge sedan.
Mitt hem är min borg.
Och jag har definitivt inte för avsikt att släppa in någon listig ”investerare” med manér som en arbetsledare där.
Och har ni mött sådana företagsamma kavaljerer?
Och hur reagerade ni på sådana förslag?
Det som hände efteråt var på många sätt befriande. När Valerys taxi väl hade rullat iväg nerför grusvägen och dammolnet lagt sig, kände jag hur en fysisk tyngd lyftes från mina axlar. Kvällen sänkte sig över sommarstugan med en sällsam tystnad, bruten endast av lövasslet och vindens sus i äppelträden. Jag gick in i huset, slog mig ner i min favoritstol och hällde upp en ny kopp te. För första gången på länge kände jag en absolut och okuvlig frid.
Men livet stannar inte upp bara för att man sätter stopp för en olämplig romans. Veckorna gick, och sommaren började göra sitt intåg med full kraft. Trädgården krävde sin uppmärksamhet; gräsmattan behövde klippas, rabatterna rensas och växthuset förberedas för tomatskörden. Arbetet med jorden har alltid varit min bästa terapi. När händerna gräver sig ner i den svarta myllan och tankarna får vandra fritt, faller bagateller på plats.
En lördag i början av juni fick jag oväntat besök av min dotter, Sofia, och hennes man. De hade med sig barnen, mina två barnbarn, som genast rusade ut på gräsmattan för att leka kurragömma bland vinbärsbuskarna. Sofia, som är fysioterapeut och har ärvt min förmåga att läsa av människor, såg direkt att något var annorlunda. Medan pojkarna sprang runt i trädgården satte vi oss på verandan med varsin kopp kaffe.
– Du ser så harmonisk ut, mamma, sa Sofia och log lite frågande. Och rent är det här också. Vad hände med den där ingenjören som du berättade om sist? Valeri, hette han väl?
Jag kunde inte lätta bli att le åt minnets absurditet. Jag berättade allt för henne – från den första trevliga fikan till det magnifika fiascot på verandan med hans storslagna planer på att sälja mitt livsverk för att finansiera sin egen lägenhetsrenovering. Sofia satt först tyst, med ögonen stora av förvåning, innan hon brast ut i ett befriande skratt som hördes ända bort till staketet.
– Nej men är det sant? En femtioåttårig man som tror att han kan gifta sig till en gratis bostadsrenovering? Mamma, du borde skriva en bok om alla märkliga karlar som tror att kvinnor i vår ålder går runt och letar efter en försörjare som dränerar oss på energi och tillgångar!
– Det är just det jag menar, svarade jag och strök henne över håret. Vid femtiofyra års ålder har man sett tillräckligt för att förstå att ens eget sällskap är oändligt mycket bättre än dåligt sällskap. Jag saknar inte en man; jag saknade bara någon att dela en kopp kaffe med ibland. Men inte till det priset.
Besöket av familjen gav mig ny energi. Vi tillbringade helgen tillsammans med att laga mat över öppen eld, plocka de sista vårblommorna och skratta åt barnens upptåg. När söndagskvällen kom och de åkte tillbaka till staden, kände jag mig inte ensam på det där tunga, ihåliga sättet som jag gjorde innan jag träffade Valeri. Jag kände mig komplett.
Sommaren flöt på i ett behagligt tempo. Jag ägnade semestern åt att måla om verandan, bygga en ny spaljé till klätterrosorna och åka på en efterlängtad bilresa med min gamla väninna Karin till kusten. Vi bodde på små idylliska pensionat, badade i havet, åt färska räkor och diskuterade allt mellan himmel och jord utan att behöva ta hänsyn till några krävande karlar som ville ha renoverade kök.
När hösten återkom med sina klara, krispiga morgnar och gyllene löv, hände något oväntat på jobbet. Vår avdelning fick en ny konsult inlejd för att leda ett digitaliseringsprojekt. Han hette Mikael, var femtiofem år gammal, dämpad, klok och hade en varm, lätt ironisk humor som omedelbart skapade förtroende. Vi började arbeta tätt tillsammans med projektplanerna, och våra professionella diskussioner gled snart över i samtal över lunchen om böcker, arkitektur och livet i stort.
Mikael visade sig vara en helt annan sort. Han bodde i ett trevligt radhus som han själv skötte om, hade en vuxen son som studerade utomlands, och visade en genuin respekt för mitt oberoende. En dag, efter ett särskilt intensivt möte, stannade han kvar vid mitt skrivbord och frågade lite tveksamt om jag ville följa med på en teaterföreställning på stadsteatern på fredagen.
Jag tvekade en sekund, men kände att nyfikenheten segrade. – Det låter trevligt, Mikael. Men jag bjuder halva notan på pausen, sa jag med ett snett leende. Han log varmt tillbaka och svarade: – Det låter som en utmärkt överenskommelse. Jag skulle inte våga annat.
Teaterkvällen blev magisk, och den följdes av långa promenader längs kajen där vi pratade om allt som format oss genom åren. Ingen av oss talade om att flytta ihop, ingen krävde några ekonomiska garantier eller uppoffringar. Vi njöt helt enkelt av varandras sällskap på jämlika villkor.
