Det passar inte på folkbokföringskontoret och inte på sjukhuset heller.

När tänker du vänta?

Till bröllopet?

Tills Lucía kallar dig ”pappa” framför mig?

Sebastián vände sig mot henne, med rödsprängda ögon.

—Jag vet att jag gjorde fel.

Men saker är inte så enkla som du tror.

—Gör dem då enkla.

Skriv under din dotters papper.

Hon räckte honom dokumenten.

Sebastián såg på pappret, men tog det inte genast.

Det ögonblicket av tvekan fick Valerias uttryck att förändras.

—Varför tvekar du?

Camila stelnade också.

—Sebastián?

Han undvek hennes blick.

—Jag måste gå igenom det med min advokat.

Valeria knep ihop ögonen.

—Din dotter har ordinerats ett medicinskt ingrepp, hennes mamma har gett sitt samtycke och sjukhuset väntar på din underskrift.

Vad behöver du gå igenom?

Sebastián teg.

Valeria mindes plötsligt de 8 miljonerna pesos, Rodrigo Salazar och de grumliga penningöverföringarna.

En kall och farlig känsla gick längs hennes rygg.

—Sebastián, vad har du gjort?

Han lyfte snabbt blicken.

—Ingenting.

Valeria såg på Camila.

—Har du tidigare skrivit under något ägande- eller försäkringsdokument som rör Lucía?

Camila såg förvirrad ut.

—Sjukförsäkring, ja.

Dessutom… skapade Sebastián en fond för Lucía efter skilsmässan.

Han sade att det var för att säkra hennes framtid.

Valeria såg på Sebastián.

Hans uttryck var nu omisskännligt mörkt.

—Hur mycket var den fonden värd?

Camila svarade:

—Till en början ungefär 12 miljoner pesos.

En del av medlen kom från den gemensamma egendomen efter skilsmässan, och en annan del testamenterades av Lucías farfar.

Men fonden får bara användas till utbildning och sjukvård.

—Ah, flickans pengar.

Valeria förstod.

Hon vände sig mot Sebastián med iskall röst:

—Du rörde hennes pengar.

Camila kunde inte tro det.

—Omöjligt…

Sebastián sade genast:

—Jag lånade dem bara tillfälligt!

Företaget har likviditetsproblem.

Jag tänker ersätta dem innan någon får veta det.

Camila tog ett steg bakåt.

—Tog du pengarna till hennes operation?

—Jag sade att jag lånade dem!

Valeria såg på mannen framför sig.

Mannen som hade strukit henne över huvudet den morgonen och kallat henne ”älskling”.

Mannen som hon höll på att gifta sig med.

Mannen som hade hållit om henne under regniga nätter och sagt: ”Jag hatar lögner mer än något annat.”

Det visar sig att människor inte faller samman på ett ögonblick.

De avslöjar bara den förruttnelse som har funnits där länge.

— Åtta miljoner pesos, sade Valeria.

Sebastiáns ögon spärrades upp.

— Hur fick du veta det?

Den frågan var en bekännelse.

Camila höll handen för munnen, med tårar i ögonen.

— Lucía ligger på sjukhus, och du behöll hennes pengar?

Sebastián fick panik.

— Jag hade inget val!

Företaget har osålda varor, partnern i Veracruz avbröt kontraktet och banken minskar kreditgränsen.

Om företaget går i konkurs kommer jag inte kunna försörja Lucía.

Jag gjorde det här för att rädda alla.

Valeria skakade på huvudet.

— Nej.

Du gjorde det för att rädda din image.

Hon tog fram sin telefon och ringde Fernanda.

— Skicka alla bevis på penningöverföringen till advokat Herrera.

Frys samtidigt alla transaktioner som är kopplade till Rodrigo Salazars mellanhandkonto, om möjligt, och skaffa ett akut beslut.

Och se till att de oberoende revisorerna förbereder dokumentationen.

Sebastián kastade sig framåt och försökte rycka åt sig telefonen.

Valeria tog ett steg tillbaka, med en blick vass som knivar.

”Försök röra mig.”

Kanske insåg Sebastián för första gången på tre år att kvinnan framför honom inte var den blomma han trodde att han kunde gömma i en glasbur.

Valeria var någon som hade överlevt vintrar utan skydd.

En sådan person skulle inte längre vara svag när hon väl bestämde sig för att vända ryggen till.

Läkaren kom ut från jourrummet.

”Vem är Lucía Torres Rivas far?”

Sebastián stelnade till.

Valeria vände sig mot honom.

”Skriv under.”

Han såg på henne.

”Om jag skriver under, fonden…”

”Kommer fortfarande att utredas.”

”Valeria…”

”Skriv under.”

Camila darrade.

”Sebastián, snälla.”

”Det är din dotter.”

Den sista meningen förde honom tillbaka till verkligheten.

Sebastián tog pennan.

Hans hand skakade så mycket att hans underskrift blev förvrängd.

När läkaren tog journalen och gick, sjönk Camila nästan ihop på stolen.

Valeria stod kvar vid hennes sida och såg tyst mot sjukhusrummet.

Lucía tryckte den lilla gosedjurskaninen mot glaset och log mot henne.

Det var ett svagt leende.

Men tillräckligt för att Valerias hjärta skulle göra ont.

Hon gick inte in i rummet.

Hon ville inte att flickan skulle minnas henne som kvinnan i den vita klänningen som kom med en storm.

Hon vände sig om för att gå.

Sebastián stoppade henne med hes röst.

— Valeria, snälla.

Jag vet att jag inte är värdig.

Men jag älskar dig verkligen.

Valeria stannade.

Hon vände sig om och såg på honom.

— Vet du varför jag rev sönder pappren?

Han teg.

— Inte för att du har en dotter.

Nej.

Inte för att du har varit skild.