“Den platsen var reserverad.”

Camille hade tittat på stolen, sedan på honom.

“Ingen har ockuperat den hela kvällen.”

“Den var avsedd för en av mina gäster.”

“Protokollet har placerat mig här.

Han log utan värme.

“Du tillbringade kvällen med att bete dig som om du var i kommandogruppen.

Camille sänkte blicken till sina egna ränder, och höjde sedan dem.

“Jag har fått en stol, överste.” Jag satte mig där.

En befälhavare hade hostat i sin handduk. Vauclins leende hade försvunnit.

“Vet du vem du pratar med?”

“Ja.”

Svaret hade irriterat honom mer än en oförskämdhet. Han hade rest sig, gått runt bordet med den teatrala långsamheten hos män som vill bli betraktade, och sedan lutat sig mot henne. Hans andedräkt doftade av whisky och rödvin.

“Det finns människor vid det här bordet som verkligen betyder något. Någon borde lära dig att känna igen platser där du inte har något att göra.

En ung löjtnant, Léa Martin, hade halvvägs rätat på sig. Camille hade sett henne i ögonvrån. Den unga kvinnan skakade av ilska, redo att ingripa, redo att förstöra sin egen kväll för en främling. Camille hade knappt skakat på huvudet. Inte nu. Léa blev blek, sårad av detta avslag, och satte sig sedan ner igen.

Vauclins hand var borta.

Tre stolar bort hade kommendör Pierre Nolan, adjutant med ansvar för övergången, redan fört handen till sin telefon. Vid ingången hade major Karim Bellahcene, regementets högst rankade underofficer, blivit orörlig. Till skillnad från Vauclin visste de exakt vem som just blivit träffad.

“Disciplin har blivit ett skämt idag.

Camille kände smärtan pulsera på kindbenet. Hon tänkte på Samuel Harel. Hon andades långsamt in. 4 slag. Höll luften. Utgången. Ilska krävde scenen, ljudet, en skarp mening. Men hon hade lärt sig att inte låta en våldsam man välja fältet.

Pierre Nolan lämnade rummet med lugna steg. I korridoren kallade han på officeren vid militärtorget, som omedelbart informerade den behöriga gendarmeriet.

“Vem är inblandad?”

— Överste Alain Vauclin slog en annan officer.

— Välsigna graven?

“Nej.

“Separera dem.” En patrull anländer.

Pierre sänkte rösten.

“Det finns ett extra element.

“Vilken då?”

“Den träffade officeren är överste Camille Arnaud.”

Det blev tyst.

“Den blivande befälhavaren för kåren?”

“Ja.”

“Jag följer med dem.” Låt inte Vauclin lämna röran.

I rummet närmade sig överstelöjtnant Renaud Maréchal, middagens ordförande, Camille med grått ansikte. Han hukade sig bredvid henne, skamsen innan han ens talade.

“Överste, jag är djupt ledsen.

“Det var inte du som slog mig.”

“Nej, men det hände vid min middag.”

Han kastade en blick på Vauclin, sedan på de unga officerarna, stel.

“Låt mig ta honom hem.” Han drack. Vi gör en inventering imorgon bitti. Det behöver inte bli…

Han stannade.

“Bli vad?”

— Och incident.

Camille tittade länge på honom. Hon hatade inte Maréchal just då. Det var problemet. Han skyddade inte en vän. Han försökte rädda fasaden, förhindra skandaler, procedurer, förhandlingar, överklaganden, rykten. Han kallade det försonande. Många allvarliga saker i Frankrike, både i familjer och institutioner, försvinner bakom detta ord.

“Överste Maréchal, detta är redan en incident.

“Jag vill undvika att den får onödiga proportioner.

“Genom att sätta honom i en bil?”

Han svarade inte.

Camille vände huvudet mot Léa Martin, som stirrade på sin tallrik som om hon skämdes över att ha lydt. Längre fram skrattade en kapten fortfarande svagt åt en kommentar från Vauclin, eftersom han inte visste hur han skulle sluta skratta utan att avslöja sig själv.

“Om du får honom att lämna diskret kommer alla unga i det här rummet att förstå samma sak.

Marshal rynkade pannan.

“Vad händer då?”

— Att en rang kan förvandla våld till obehag. Att en överste kan slå någon, och att institutionen framför allt hjälper honom att hitta sin rock.

Dessa ord sårade honom mer än en förebråelse.

“Jag ville skydda regementet.

“Skydda då det han borde vara, inte det han vill dölja.

Pierre Nolan återvände till rummet. Han bugade sig för Camille.

“Det är gjort.”

“Enligt proceduren?”

“Ja, överste.”

“Ingen särbehandling på grund av mig.

“Inga.”

Maréchal rätade på sig. Hans blick gled från Nolan till Bellahcene, sedan tillbaka till Camille. Något föll på plats i hans sinne, bit för bit. Han visste ännu inte allt, men tillräckligt.

Vauclin lade märke till folkmassan.

“Renaud! Kan du få den här kvinnan flyttad? Hon har redan förstört kvällen.

Ingen skrattar. Den här gången märkte han det. Hans ansikte hårdnade.

“Det är precis problemet. Ingen förstår längre hierarkin.

Camille såg honom äntligen rakt i ögonen.

“Överste, du borde nog sluta prata.

“Ah, där har du det. Arrogans.

Han sköt fram sin stol.

“Du förstår fortfarande inte, eller hur?”

Dubbeldörrarna öppnades bakom honom. Tystnad kom genom dörren och gled sedan från bord till bord. En överstelöjtnant från gendarmeriet gick in med två gendarmer. Vauclin slappnade av, som om verkligheten äntligen hade visat honom rätt.