“Vilken typ av sanering?”
“Total. Inget ska finnas kvar när ni är klara. Men två personer ska hållas kvar levande tills jag personligen kommer tillbaka för dem. Veronica och Preston.”
Det blev tyst i andra änden en kort stund. “Förstått. Mina män är där om tio minuter.”
Renato lade på. Han stoppade undan vapnet, lyfte upp Sofia och såg på Audrey.
Veronicas största misstag var inte att hon försökte döda dem. Hennes största misstag var att hon misslyckades. Hon hade trott att hon manipulerade en sörjande, sårbar man. Hon visste ingenting om vem Renato egentligen var innan han blev den framgångsrika affärsman han var idag. Hon hade väckt ett mörker som hade sovit i decennier, och nu fanns det ingen återvändo.
När de tyst rörde sig ner mot garaget, eekade fortfarande Veronicas överraskade blick i Renatos sinne. Hon hade varit förvånad över att de överlevde.
Snart, tänkte Renato medan han kände tyngden av pistolen mot sitt bröst, skulle hon bli förvånad över mycket, mycket mer. Skuggorna i huset slöt sig bakom dem.
Bilen, en bepansrad svart SUV som alltid stod parkerad längst in i garaget, startade med ett dovt, kraftfullt brummande. Renato spände fast Sofia i baksätet med vana, metodiska rörelser. Audrey kröp in bredvid henne, fortfarande skakig, och drog filten tätare omkring sig. Garagedörrarna gled upp ljudlöst och avslöjade den täta skogen som omgav egendomen.
Samtidigt, uppe i huset, började Preston förstå vidden av deras misstag. Renato hade inte larmat polisen. Inga sirener bröt kvällsfriden, inga blinkande ljus speglades i poolens yta. Tystnaden var kompakt och hotfull.
“Vi måste härifrån,” väste Preston och grep Veronica hårt i armen. “Han vet något. Såg du hans blick? Han kommer inte att låta det här passera.”
Veronica slet sig loss, hennes ansikte förvridet av en blandning av raseri och panik. “Han vet ingenting! Han är en vekling, Preston. En sorgsen idiot som inte ens ser vad som händer under hans egen näsa. Om vi flyr nu bekräftar vi bara att vi är skyldiga.”
“Och om vi stannar?” röt Preston tillbaka. “Var är tjänsteflickan? Var är ungen? De är borta. Han har låst in sig i säkerhetsrummet och vi står här ute som måltavlor.”
Veronica bet ihop käkarna och vände blicken mot huset. Hon hade alltid spelat spelet perfekt. Hon hade charmat Renato när han var som mest förkrossad, smugit sig in i hans liv, hans hem, hans testamente. Planen var fläckfri. Allt som hade krävts var att Audrey, som nosat runt där hon inte borde, tystades. Och ungen var bara ett irriterande hinder.
“Vi går in,” sa Veronica iskallt. “Vi säger att flickan föll i poolen och att Audrey försökte rädda henne men drabbades av panik. Vi spelar oroliga. Vi övertygar honom.”
Men innan de ens hann ta ett steg mot glasdörrarna, släcktes all belysning i hela huset.
Det var inte ett strömavbrott. Det var metodiskt. Först terrasslamporna, sedan ljuset inifrån vardagsrummet, och till sist strålkastarna som lyste upp parkbelysningen. På ett ögonblick dränktes hela egendomen i ett ogenomträngligt mörker. Endast månskenet som reflekterades i simbassängens stilla vatten gav någon form av ljus.
Preston kände hur blodet frös till is. “Veronica…”
Det knastrade till i intercom-systemet som satt monterat på stenväggen bredvid terrassdörrarna. Sedan hördes Renatos röst. Den ekade över den mörklagda gården, metallisk och fruktansvärt lugn.
“Ni trodde att ni var rovdjuren i det här huset,” sa Renato genom högtalarna. “Ni trodde att ni jagade i en park där ingen kunde se er. Ni hade fel.”
“Renato!” skrek Veronica och försökte låta förtvivlad. “Vad gör du? Vi försökte hjälpa dem! Audrey snubblade och…”
“Sluta,” avbröt rösten brutalt. “Jag har sett filmen från sjukhuset, Veronica. Jag vet vad du gjorde mot min fru.”
En kvävande tystnad lade sig över terrassen. Veronicas ben gav nästan vika. Tjänsteflickan hade alltså hittat USB-minnet och fått det till Renato. Spelet var över.
“Grindarna är låsta,” fortsatte Renato. “Säkerhetssystemet är i lockdown-läge. Ni kan inte komma ut. Om tre minuter anländer män som inte ställer några frågor och som inte lämnar några spår. De är inte poliser, Preston. Du kan inte muta dem.”
Preston vände sig om, paniken lyste i hans ögon. Han började springa mot gräsmattan, mot de höga murarna. Veronica stod förlamad, oförmögen att röra sig. Mörkret hon hade omfamnat i sitt eget hjärta höll nu på att sluka henne hel.
Ute på vägarna, miltals därifrån, navigerade Renato SUV:n genom de krokiga bergsvägarna. I baksätet hade andningen från Audrey och Sofia blivit djup och regelbunden. De sov, utmattade av chocken och tryggheten i mörkret. Han hade överlevt förlusten av sin fru. Han skulle inte förlora sin dotter. Spelet var över. Nu började överlevnaden.
