Vattnet i fontänen sorlade mjukt mot stenen, ett ljud som kändes som musik i den stilla kvällsluften. Diane satt kvar på bänken och tittade på Edward, vars ansikte var delvis upplyst av parkens gamla gatlyktor. Luften var sval, bärande på doften av fuktig jord och annalkande höst, men för första gången på decennier kände hon sig inte frusen.

Hon tittade ner på sina händer. De var fortfarande märkta av ett liv av hårt arbete. Det fanns ärr från varma ugnar, huden var inte perfekt slät, och naglarna var kortklippta. Men de var starka händer. De var händer som hade byggt ett hem ur intet, händer som hade vågat packa en väska när allt kändes hopplöst, händer som hade lärt sig att skapa glädje igen.

Hon sträckte ut handen och flätade sina fingrar med hans.

“Det låter,” sa Diane med ett leende som kändes som soluppgången, “som en alldeles utmärkt idé.”

Och när hon satt där i skymningen, med mannen som såg hennes värde, i staden som hade blivit hennes fristad, insåg Diane Cooper att sagan inte alltid handlar om riddaren som räddar prinsessan. Ibland handlar det om att prinsessan lär sig att öppna dörren till tornet själv, kliver ut i det okända, och upptäcker att hon hela tiden hade makten att skriva sitt eget lyckliga slut.