Den natten, långt efter att de hade tvingats packa sina tillhörigheter i soppåsar och eskorterats ut i mörkret, stod jag ensam kvar i mitt tysta, trygga hus. Jag tog fram sopkvasten och samlade noggrant ihop bitarna av det förflutna. Det tog sin tid, och det gjorde ont, men när golvet återigen var rent och slätt kände jag en frid jag inte känt på mycket länge. Jag satte på en kanna te, satte mig vid det gamla valnötsbordet och visste med all säkerhet att Robert log mot mig någonstans ifrån. Spelet var inte bara förändrat. Det var vunnet.