“Vad vill du att vi ska göra, min älskling?” frågade min mamma igen. Hennes röst var overkligt mjuk när hon riktade sig till mig, men när hennes blick gled över gräsmattan mot familjen som stod förstenad av skräck, förvandlades hennes ögon till svart is.

Vi stannade på kliniken i tre dagar. Under den tiden fördes världen utanför in till oss via min mammas assistenter. Mateo hade försökt kontakta polisen, men precis som min mamma hade förutspått vågade de inte göra en anmälan när de insåg bevisen som fanns mot Beatrice. Dessutom hade min mammas advokater redan inlett en massiv rättslig och finansiell attack mot hela Mateos familj. Deras företag granskades, deras tillgångar frystes. De var på väg att förlora allt. Skilsmässopappren hade redan skickats, med krav på full ensam vårdnad och ett besöksförbud som sträckte sig över flera länder.

När jag äntligen skrevs ut från sjukhuset kördes vi inte tillbaka till min gamla lägenhet, utan till en massiv takvåning med utsikt över hela staden. Den var inredd i ljusa färger, med ett färdigt barnrum fyllt av leksaker och kläder.

Vi satt på terrassen den kvällen, insvepta i filtar och drack varmt te. Stadens ljus blinkade nedanför oss som små diamanter i mörkret. Jag lade handen på min mage, där min dotter låg trygg och säker.

“Vad händer nu?” frågade jag ut i natten.

Min mamma log ett litet, genuint leende. Hon tittade på mig, sedan på min mage, och hennes ögon lyste av en kraft som jag nu visste var min att ärva.

“Nu, min dotter,” sa hon mjukt, “ska vi lära dem vad som händer när man väcker drakar. Men framför allt… nu ska vi bygga ett liv där du aldrig mer behöver vara rädd.”