“Vad vill du att vi ska göra, min älskling?” frågade min mamma igen. Hennes röst var overkligt mjuk när hon riktade sig till mig, men när hennes blick gled över gräsmattan mot familjen som stod förstenad av skräck, förvandlades hennes ögon till svart is.

Bilen stannade mjukt utanför en enorm, privat sjukhusbyggnad. Läkare och sköterskor stod redan redo vid entrén med en bår. Min mamma hjälpte mig ut, hennes ansikte var återigen stramt och professionellt.

När jag rullades in i de sterila korridorerna, med maskiner som pep och doften av antiseptika runt mig, höll hon min hand hela vägen. Under ultraljudet höll vi andan båda två. Läkaren rörde sensorn över min blåslagna mage. Det kändes som en evighet innan ljudet fyllde rummet.

Dunk. Dunk. Dunk. Dunk.

Ett starkt, snabbt hjärtslag.

“Barnet mår bra,” sa läkaren med ett lugnande leende. “Moderkakan är intakt. Det finns en kraftig blånad och du kommer att ha ont, men din lilla flicka är en kämpe.”

En flicka. Jag tittade på min mamma. Tårar rann nerför hennes kinder, okontrollerat den här gången. Den iskalla, mäktiga kvinnan i den svarta dräkten var borta. Kvar fanns bara min mamma.

Vi stannade på kliniken i tre dagar. Under den tiden fördes världen utanför in till oss via min mammas assistenter. Mateo hade försökt kontakta polisen, men precis som min mamma hade förutspått vågade de inte göra en anmälan när de insåg bevisen som fanns mot Beatrice. Dessutom hade min mammas advokater redan inlett en massiv rättslig och finansiell attack mot hela Mateos familj. Deras företag granskades, deras tillgångar frystes. De var på väg att förlora allt. Skilsmässopappren hade redan skickats, med krav på full ensam vårdnad och ett besöksförbud som sträckte sig över flera länder.

När jag äntligen skrevs ut från sjukhuset kördes vi inte tillbaka till min gamla lägenhet, utan till en massiv takvåning med utsikt över hela staden. Den var inredd i ljusa färger, med ett färdigt barnrum fyllt av leksaker och kläder.

Vi satt på terrassen den kvällen, insvepta i filtar och drack varmt te. Stadens ljus blinkade nedanför oss som små diamanter i mörkret. Jag lade handen på min mage, där min dotter låg trygg och säker.

“Vad händer nu?” frågade jag ut i natten.

Min mamma log ett litet, genuint leende. Hon tittade på mig, sedan på min mage, och hennes ögon lyste av en kraft som jag nu visste var min att ärva.

“Nu, min dotter,” sa hon mjukt, “ska vi lära dem vad som händer när man väcker drakar. Men framför allt… nu ska vi bygga ett liv där du aldrig mer behöver vara rädd.”