Han parkerade bilen en kilometer bort och gick genom den regntunga skogen. Leran fastnade på hans skor, men han märkte det knappt. Adrenalinet pumpade i hans ådror. Han nådde muren, klättrade över med en smidighet han inte visste att han fortfarande besatt, och landade mjukt i den blöta jorden på andra sidan. Han smög genom skuggorna, undvek patrullerande vakter som sökte skydd från regnet, och tog sig fram till husets baksida.
Med en gammal reservkod han memorerat som tonåring låste han upp källardörren. Huset var tyst. Det doftade av dyrt vax och gammalt trä. Klockan var närmare tre på natten, och den enda belysningen kom från nödlamporna i korridorerna.
Marcus rörde sig som en vålnad uppför den stora ektrappan och rörde sig mot den östra flygeln. Hans pappas kontor. Dörren var massiv, snidad i mahogny. Till hans förvåning var den inte låst. Han gled in och stängde tyst dörren bakom sig. Han tände inte lampan utan använde bara den smala ljuskäglan från sin ficklampa.
Där stod det. Det antika skrivbordet. Robert hade alltid suttit bakom det som en kung på en tron och dömt ut order till sina söner. Marcus gick fram till det. Hans hand skakade lätt när han förde in den lilla metallnyckeln i det sista, nedersta låset på höger sida.
Ett tyst klick ekade i det tomma rummet.
Marcus drog ut lådan. Inuti fanns en stapel med svarta mappar. Han tog upp den översta och slog upp den. Det första han såg var fotografier. Smygtagna bilder på honom själv under de senaste sex månaderna. Bilder när han satt böjd över ett bord på en bar, när han stod gråtande på kyrkogården vid sin mammas grav, när han skrek åt en privatdetektiv på gatan. Under bilderna fanns detaljerade medicinska journaler – förfalskade sådana. De beskrev paranoida vanföreställningar, aggressiva utbrott och djup psykos. Dr. Aristhorne, familjens privata läkare, hade signerat dokumenten. De höll redan på att bygga fallet för att tvångsomhänderta honom.
Han tog upp nästa mapp. Överlåtelseavtal. Testamenten. Och där låg den – farfaderns ursprungliga klausul, det dokument som Robert hade hävdat förstördes i en brand för tio år sedan. Tydligt och klart stod det: ”Hela innehavet av Hamilton Enterprises övergår till min äldsta sonson, Marcus, på den dag han kan presentera en legitim arvinge.”
I botten av lådan fanns något som fick Marcus blod att frysa till is. Det var en ritning. En detaljerad planlösning över ett gammalt jakthus som familjen ägde uppe i bergen, ett ställe de inte besökt på decennier. Bredvid låg anteckningar i Andrews handstil: ”Klarar sig på näringsdropp. Födsel beräknad till vecka 38. Läkaren redo på plats. Gör er av med mamman efteråt.”
Det fanns ingen tvekan. De hade inte bara tänkt stjäla företaget. De hade planerat ett mordkyligt, kalkylerat mord på hans fru, och sedan skulle de låsa in honom på ett mentalsjukhus för resten av hans liv.
“Du skulle inte ha kommit hit, lillebror.”
Rösten kom från dörröppningen. Ljuset slogs plötsligt på, intensivt och bländande.
Marcus kisade och såg upp. Där stod Andrew, klädd i en mörk morgonrock, med ett lugnt och nästan roat leende på läpparna. I handen höll han en pistol med ljuddämpare, riktad rakt mot Marcus bröst. Bakom honom klev Robert in i rummet, hans ansikte var hårt som flinta, helt oberört av att se sin äldste son rota i hans hemligheter.
“Du hittade alltså nyckeln,” sa Robert kallt. “Jag antar att slinkan lyckades rymma. De idioterna vi anlitade för att vakta henne var uppenbarligen inte värda pengarna. Men det spelar ingen roll. Det förenklar egentligen bara saken.”
“Min fru,” sa Marcus, och hans röst var nu iskall, tömd på all rädsla. “Min fru och mitt barn.”
“Ditt barn?” Andrew skrattade till. “Du har aldrig förtjänat det här imperiet, Marcus. Du ville bli konstnär? Arkitekt? Du hade ingen ryggrad för affärer. Pappa och jag byggde upp det här under de senaste fem åren medan du lekte familjefar. Farfar var en senil gammal dåre som trodde på rättvisan i förstfödslorätt. Vi korrigerade bara hans misstag.”
“Genom att kidnappa Elena? Genom att planera att mörda henne?” Marcus stirrade på sin pappa. “Hon är oskyldig, pappa. Hur kunde du?”
Robert suckade och gick fram till ett sidobord för att hälla upp ett glas whisky. “Oskyldig eller inte, hon stod i vägen. Och nu står du i vägen. Planen var att låta dig bryta ihop långsamt, det hade sett snyggare ut i pressen. En tragisk historia om en man som förlorade förståndet när hans fru lämnade honom. Men nu… nu får det bli ett inbrott. En inbrottstjuv kom in på natten. Den instabile Marcus överraskade honom och blev tragiskt skjuten. Andrew här, den modige brodern, kom till undsättning men var tyvärr för sent ute.”
Andrew höjde vapnet, siktade noga. “Farväl, Marcus.”
