“Vad var det där?” spottade Daniel ur sig, hans ögon plötsligt fixerade vid skärmens svaga sken. Den kalla luften i köket tycktes frysa till is, och för ett ögonblick var det enda som hördes det svaga brummandet från det enorma kylskåpet i rostfritt stål – en av de många lyxartiklar han hade insisterat på att vi skulle köpa för “våra” pengar.

Lorraine skulle fylla sextiofem år. För att fira detta, och för att visa upp sin påstådda framgång för alla sina ytliga vänner och släktingar, hade Daniel arrangerat en massiv, överdådig bankett på en av stadens mest exklusiva herrgårdar. Hans eget cateringföretag stod för maten – en perfekt täckmantel för att skriva ännu fler falska fakturor. Hela tjocka släkten skulle vara där, samma släktingar som Lorraine skröt för, samma människor som hade tittat snett på mig för att jag inte var en “foglig husfru”.

Galan hölls på en fredagskväll. Vid sju-tiden på kvällen rullade min svarta Mercedes-SUV uppför den grusade uppfarten till herrgården, åtföljd av två omärkta polisbilar och en diskret svart sedan tillhörande Kronofogden.

Regnet hade slutat, men luften var fuktig och mörk. Jag klev ur bilen. Jag bar inte mjukisbyxor eller de fula förkläden Lorraine hade försökt tvinga på mig. Jag bar en skräddarsydd, midnattsblå kostym från Armani, svarta stiletthälar och en överrock i kashmir. Mitt hår var stramt uppsatt, och min blick var lika hård som stål. Smärtan i axeln var sedan länge borta; nu fanns bara adrenalinet kvar.

Thomas klev ur bilen bredvid mig, klädd i en mörk kostym. Från polisbilarna klev två uniformerade poliser och två civilklädda utredare ut. Från sedanen kom en handläggare från Kronofogdemyndigheten med en portfölj full av domstolsbeslut.

“Är du redo, Elena?” frågade Thomas och rättade till sin slips.

“Jag har varit redo sedan klockan fem på morgonen för tre veckor sedan,” svarade jag.

Vi gick uppför de breda stentrapporna och in i herrgårdens enorma foajé. Ljudet av klirrande glas, skratt och mjuk jazzmusik strömmade ut från den stora balsalen. Det var en scen av överflöd och falskhet. Kristallkronorna glittrade över hundratals gäster klädda i smoking och dyra klänningar.

Vid ett stort bord i mitten av rummet satt Lorraine, uppklädd i en glittrande guldfärgad klänning, omgiven av släktingar som lyssnade intensivt på vad hon sa. Runt hennes hals hängde mina diamanter.

Och där, stående vid en enorm is-skulptur och skakade hand med gäster, var Daniel. Han bar en dyr smoking, smuttade på champagne och log sitt mest charmiga, säljande leende. Han såg ut som kungen av världen.

Jag nickade åt poliserna, som stannade vid ingångarna för att säkra rummet. Sedan började jag och Thomas, tätt följda av de civila utredarna och Kronofogdens representant, att gå rakt över det schackrutiga marmorgolvet mot Daniel.

Ljudet av mina klackar mot stenen tycktes skära igenom musiken. En efter en tystnade gästerna när de lade märke till den allvarliga lilla gruppen som rörde sig genom folkhavet. Till slut tystnade också bandet. Rummet fylldes av ett obekvämt sorl.

Daniel vände sig om när han hörde tystnaden. Hans charmiga leende frös fast när han såg mig. Sedan förvandlades det snabbt till mörk vrede. Han tog några steg emot mig, ovetande om männen bakom mig i folkmassan.

“Vad fan gör du här?” väste han, tillräckligt lågt för att bara jag skulle höra, men hans ögon brann av raseri. “Försöker du skämma ut mig ikväll? Du försvinner i veckor och tror att du bara kan dyka upp på min mors fest? Ut.”

Jag stannade en meter ifrån honom. Jag tittade ner på hans dyra skor, sedan upp på hans perfekt knutna fluga, och slutligen rakt in i hans ögon.

“Jag är inte här för festen, Daniel,” sa jag med en röst som bar klart och tydligt över den tysta salen. “Jag är här för att städa upp.”

Lorraine hade rest sig från sitt bord och trängde sig fram genom publiken. “Vad är meningen med det här? Daniel, kasta ut henne omedelbart! Hon hör inte hemma här!”

Hon blängde på mig, hennes ansikte förvridet av förakt. “Ska du börja gråta igen, lilla flicka? Du är ingenting utan min son.”

Jag log. Det var inte ett trevligt leende. Jag vände blicken mot Lorraine och sedan ner mot hennes hals.

“Ett trevligt halsband, Lorraine. Det ser exakt ut som det jag köpte till mig själv i Paris för två år sedan, med min första stora bonus. Samma bonus som din son började stjäla ifrån förra året.”

En kollektiv flämtning drog genom den närmaste cirkeln av gäster. Daniels ansikte tappade en nyans av färg.

“Vad dillar du om, din jävla…” började han och tog ett hotfullt steg framåt.

Innan han hann röra mig klev Thomas och de två civilklädda utredarna fram och ställde sig som en mänsklig mur framför mig.

Daniel stannade tvärt. Hans blick flackade mellan mig, Thomas och de okända männen. “Vem är ni? Vad är det här?”

Mannen från Kronofogden klev fram och öppnade sin portfölj. Han drog ut en tjock bunt dokument försedda med tingsrättens officiella stämplar.

“Daniel Forsberg?” sa handläggaren med torr, byråkratisk röst. “Jag är här från Kronofogdemyndigheten, på uppdrag av Tingsrätten och Ekobrottsmyndigheten. Jag delger dig härmed ett beslut om omedelbar kvarstad. Alla dina tillgångar, bankkonton, aktieinnehav och egendomar, inklusive ditt cateringföretag och de fonder som är knutna till LRC Hospitality på Cypern, har med omedelbar verkan frysts.”