“Din berättelse handlar om ett ämne som miljontals kvinnor upplever, men få vågar tala om det psykologiska våld som deras vuxna barn utsätter sig för. Det är en riktig plåga. Jag tillbringade de följande tre månaderna med att skriva min bok, “When Love Hurts: Freeing Yourself from Family Psychological Violence After 70.” Det var inte bara en självbiografisk berättelse. Jag delade också med mig av metoder för att känna igen manipulation, sätta sunda gränser och hitta modet att tänka på sig själv först.

Åtta månader senare publicerades boken och blev snabbt en bästsäljare i Europa och Amerika. Jag har fått hundratals brev från läsare över hela världen, var och en berört mig djupt. En chilensk mor skrev:

“Jag läste din bok och förstod äntligen att jag inte är en dålig person för att jag vägrade fortsätta försörja min lata 42-årige son.” En annan person från Portugal delade med sig:

“Din berättelse hjälpte mig att förstå att sann kärlek inte betyder självdestruktion. Efter att ha läst den sålde jag mitt stora hus och flyttade till en mindre lägenhet där jag kan bo bekvämt själv. En tredje person, från Argentina, skrev:

“För första gången på flera år sov jag lugnt.” Men det brev som berörde mig mest kom ett år efter att boken publicerades.

Den kom från en ung kvinna vid namn Paula.

“Kära fru Olivia,” skrev hon, “jag är 32 år gammal och min mor, 67 år gammal, har ägnat sitt liv åt mina bröder och systrar och åt mig. Efter att ha läst din bok insåg jag att vi behandlade henne precis som Elena behandlade dig. Din historia har öppnat mina ögon. Jag ringde min mamma, bad om ursäkt för att jag försummat henne och sa att jag ville hjälpa henne att leva för sig själv. Tack för att du låter mig förstå detta innan det är för sent. Jag grät när jag läste det här brevet. Min smärta räddade någon annan från att gå igenom samma tragedi. »

Två år efter min ankomst till Spanien fick jag ett handskrivet kuvert. Den välbekanta skriften fick mitt hjärta att slå snabbare. När jag öppnade den frös jag till is. Den kom från mina två barnbarn, 13 år gamla.

“Kära mormor,” skrev de med sin darrande handstil.

“Pappa berättade sanningen om anledningarna till din avfärd. Han sa att mamma hade sagt grymma saker till dig, och att det var därför du valde att börja om från början. Vi saknar dig och vi förstår varför du var tvungen att lämna. Vi är stolta över din styrka. När vi blir äldre hoppas vi kunna komma och hälsa på dig i Spanien, om du tillåter det. »

I kuvertet låg teckningar de gjort av mig, som visade mig lyckligt promenerande genom Barcelonas gator. Jag grät i en timme, inte av sorg, utan av insikt om att det var rätt val att skydda min värdighet, även om det innebar att distansera mig från dem jag älskade. Jag tog min penna och svarade:

Mina kära barnbarn, era ord är den största gåva jag fått på åratal. Jag älskar dig djupt och jag kommer alltid att älska dig. Var jag än är, när du är vuxen och kan göra dina egna val, kommer dörrarna till mitt hjärta och mitt hem alltid att vara öppna för dig.

Vet att jag lever ett fullt och lyckligt liv, omgiven av skönhet och frid. Behåll denna kärlek i hjärtan, men lär dig också av denna erfarenhet att ord kan byggas upp eller brytas, och att varje relation bara kan vara genom ömsesidig respekt. Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Idag, tre år efter den minnesvärda årsdagen, sitter jag på balkongen i min nya lägenhet i Barcelona, den jag köpte med mina egna besparingar. Framför mig sträcker sig det glittrande Medelhavet när jag skriver de sista raderna i min berättelse. Jag är 77 år gammal och har tillgångar på mer än 300 000 dollar.

En bästsäljande bok översatt till åtta språk, nära vänner från hela världen och en fred jag trodde var förlorad för alltid. Elena sa att den bästa födelsedagspresenten hon kunde få var att jag försvann ur hennes liv. Och det var vad som hände, på det mest extraordinära sätt. Det hon aldrig förstod var att genom att förlora mig förlorade hon inte bara en mamma som älskade henne villkorslöst. Den förlorade den som hade säkrat dess ekonomiska stabilitet i årtionden. Förra veckan fick jag Elenas första mejl på tre år.

“Mamma,” skrev hon till mig, “jag har precis läst ut din bok. Jag hade ingen aning om hur mycket du led, hur mycket uppoffring du gjorde och hur mycket jag underskattade dig. Jag ber dig inte att komma tillbaka eller förlåta mig. Jag vill bara att du ska veta att jag äntligen förstod vad du försökte lära mig, även om det var på bekostnad av smärta. Jag hoppas att du är lycklig, för du förtjänar det. Jag svarade inte. Vissa broar, när de väl brändes, återuppbyggs aldrig. Men jag behöll hans ord i mitt hjärta, inte som en seger, utan som en påminnelse om att allt lidande kan förvandlas till visdom.