”Något dumt? ” upprepade jag och tittade direkt på henne.
Chloe fäste blicken på sina nymålade naglar. “Ja, du vet… du har ju varit så frånvarande. Nathan är borta, och det är så mycket administration som du uppenbarligen inte klarar av att ta hand om just nu. “
Gerald rymde sin röst. Han tog en klunk av sin whisky innan han talade. Hans röst var djup och försökte låta auktoritör, men jag lade märke till den småskaliga darrningen i hans högra hand – samma hand som undertecknat lånehandlingarna i Midtown.
”Fay”, efter Gerald och lutade sig framåt. “Dr. Voss har varit vänlig nog att stanna kvar för att hjälpa oss att lägga upp på planen för de närmaste månaderna. Vi vet att Nathan efterlämnade på hel del fastigheter och komplicerade finanser. Det är en enorm börda för en kvinna som går igenom ett trauma. ”
”En enorm börda”, upprepade Patricia och lade sin hand över min på bordet. “Vill bara vi komma till bördan från dina axlar, älskling. Så att du kan vila. Så att du kan läka. “
Dr Voss glidde ett papper tvärs över duken. Det var ett standardformulär från delstatens domstol – en ansökan om frivilligt temporärt förvaltarskap, med bilagor som överlät den juridiska beslutanderätten till Gerald och Patricia Hobbes.
”Det här är bara ett interimistiskt dokument”, sa Voss med sin mjuka, sövande röst. “Det ger dina föräldrar rätt att underteckna praktiska handlingar, hantera räkningar och förvalta fastigheterna medan du tar den tid du behöver. När du känner dig starkare och mer återställd kan vi enkelt ompröva beslutet. “
Jag tittade på dokumentet. Strecket för min underskrift var markerat med en liten gul pennmarkering. Bredvid det fanns redan Dr. Voss underskrift och hans medicinska licensennummer.
”Och om jag inte vill skriva på? ” frågade jag stilla.
Rummet blev med ens helt tyst. Kycklingdoften från köket kändes plötsligt kvalmig.
Patricia skrattade till – ett kort, nervöst ljud. ”Fay, var inte löjlig. Det är inte en fråga om vad du vill. Det handlar om vad som är nödvändigt. Du klarar inte det här själv. ”
”Hur vet du det? ” frågade jag och lyfte blicken one min mor. “Jag har arbetat som intendent på ett museum i fem år. Jag förvaltar budgetar på flera hundratusen dollar varje säsong. Varför skulle jag inte kunna hantera min egen gör arv? “
Geralds ansikte mörknade. Han satte ner glaset så hårt a bordet att whiskyn skvalpade över kanten.
“Nu får det vara nog, Fay. Vi har varit mer än tålmodiga med dig. Du har varit ett vrak sedan Nathan dog. Du dök knappt upp på din egen gör minnesstund – du satt där som en tom docka medan andra fick ta hand om gästerna! “
”Tre stolar stod tomma på minnesstunden, pappa”, sa jag med en röst som var så lugn att den överraskade mig själv. “Er stol. Mamma stol. Och Chloes stol. “
Chloe flämtade till. “Jag hade min provning! Det var bokat sedan sex månader! “
”Och pappa var upptagen med att ringa min gör advokat för att fråga om testamente innan stoftet ens hade kallnat”, fortsatte jag.
Patricia reste sig upp så snabbt att stulen skrapade högt 1 parketten. ”Vad är det du säger?! Hur kan du med att anklaga dina föräldrar efter allt vi har gjort för dig? Vi försöker rädda dig från dig själv! ”
”Nej”, sa jag och tog upp dokumentet från bordet. Jag granskade det långsamt innan jag tittade på Dr. Voss. “Ni försöker rädda pappa från hans fordringsägare. Och du, dr Voss, försöker se till att du kommer tillbaka de fyra hundra tusen dollar som min far är skyldig dig. “
Voss ansikte forlorade med ens sin professionella, milda mask. Hans ögon smalnade bakom de trådinramade glasögonen, och han rätade på ryggen.
”Vad pratar du om? ” viskade Gerald. Hans ansikte hade gått från rött till en askrå nyans.
”Jag pratar om lånekontoret på 47: e gatan”, sa jag. “Jag pratar om kontot i Panama. Och jag pratar om handpenningen på The Plaza som drogs från ett övertrasserat konto för tre veckor sedan. “
Chloe blev helt blek. Hun tvingade ur sig: ”Mamma… och pratar hon om? ”
Patricia stirrade på mig med öppen mun. För första gången i mitt liv såg jag hennes beräknande blick tveka. Hon tittade på Gerald, sedan på Voss, och till sist tillbaka på mig.
”Vem har matat dig med de här lögnerna? ” viskade Patricia. “Var det den där advokaten? Whitfield? “
