Två veckor senare var luften krispig och klar.
Jag satt på ett kafé i centrum med en varm kopp kaffe framför mig. På skärmen på min nya bärbara dator låg ett erbjudande om en tjänst som senior projektledare – ett företag som låg tre kvarter bort, med en chef som värdesatte kompetens snarare än familjeband.
Telefonen vibrerade i min ficka. Det var ett sms från Margaret: ”Styrelsen har godkänt omstruktureringen. Du är välkommen att titta in på mitt kontor imorgon för att diskutera bolagets framtida riktning.”
Jag log för mig själv, slöt skärmen och såg ut över gatan där löven virvlade i vinden.
För första gången i mitt liv fanns det ingen som kontrollerade var jag skulle gå, ingen som stod redo med en ny regel för att bryta ner mig. Jag behövde inte längre oroa mig för att falla, för jag visste exakt hur det kändes att landa – och framför allt, hur man reser sig igen och tar kontroll över sin egen berättelse.
