—Ny regel. Alla telefoner i soporna.

Han tog den tomma brödkorgen, ställde den mitt på bordet och kastade sin egen telefon i den med ett poppande ljud. Françoise drog genast in sin i den. Gerard följde efter. Monique lade ner sin utan att titta på sin dotter.

Claire rörde sig inte.

Patrick pekade på korgen.

“Det här.”

“Nej.

Hans blick hårdnar.

“Det var ingen fråga.

“Han stannar hos mig.”

“Tror du att du är speciell?”

Henri vände långsamt huvudet mot Claire. Bara en sekund. Men hon förstod att han visste. Tidigare på eftermiddagen, när hon hjälpt honom att ta av sig kappan, hade han sett kanten på hennes identitetsplånbok i väskan. Medan Monique var upptagen i köket hade han frågat henne med låg röst:

“4 stjärnor?”

Claire hade lyft ett finger till hans läppar. Henri hade skakat på huvudet. Det var allt. En före detta chief warrant officer förstod försvarshemligheter bättre än ett helt bord med människor som var övertygade om att de kände till staten eftersom de kontinuerligt tittade på nyhetskanalerna.

Henri lade sin darrande hand på Claires.

“Låt den lilla flickan arbeta, Patrick.”

Patrick Ricana.

“Jobba?” Hon har knappt lämnat sitt rum.

Telefonens skärm blinkade igen. Claire behövde privatliv.

“Jag tar det här samtalet utanför.”

Hon sköt tillbaka stolen.

Patrick placerade sig i sin passage.

“Sätt dig.”

Claire tittade upp på honom.

“Pressa dig själv.”

Något i hennes röst fick Monique att blekna. Patrick hörde det också. För första gången den kvällen sprack hans överlägsna luft. Sedan återvände hans stolthet snabbare än hans intelligens.

“Du ger mig inga order hemma.”

Telefonen började ringa.

Inte en vanlig ringsignal. En hård elektronisk ton, reserverad för säkra nödsamtal.

Patrick tittade på Claires ficka.

“Vad är det här för sak?”

“Ett samtal jag måste ta.”

“Din älskare?”

“Nej.

“Är det här en bankir?”

“Nej.

“Då sätter du på högtalare.”

Claire var nära att skratta. Istället tog hon ett steg mot korridoren.

Patrick blockerade hans väg en andra gång.

—Patrick.

“Vad?”

“Pressa dig själv.”

Monique reste sig halvt.

“Claire, gör som han ber dig.” Förstör inte julen med ett av dina auktoritetsutbrott.

Claire tittade på henne.

“Mina auktoritetskriser?”

Monique förstod genast att hon hade gått för långt. Hans blick föll ner på bordsduken. Men hon tog inte tillbaka sina ord.

Telefonen fortsatte ringa. Claire tog till slut ut honom. På skärmen dök ett officiellt sigill upp, utan fullständigt namn, bara med en grad av auktorisation.

Patrick såg det.

Hans ansikte lyste upp av ond glädje.

“Ah, men självklart.

Räckte fram handen.

Claire Recula.

“Rör inte denna apparat.”

Han skrattar. Sakta.

“Annars vad?”

“Patrick, jag varnar dig.”

“Säger du det till mig?”

Han rörde sig snabbt för en man som hade druckit. Hans hand slöt sig om Claires handled. Hon vände sig genast om för att komma undan.

“Släpp mig.”

Monique gick runt bordet.

Inte mot honom.

För henne.

“Claire, sluta göra motstånd!”

Det var då något blev väldigt tyst inom Claire.

Patrick skadade henne. Monique såg honom. Och hon bad sin dotter samarbeta.

Som den dagen då Patrick vägrade komma till sin ceremoni i Saint-Cyr eftersom han hade “ryggsmärta”. Som alla gånger han hade gjort narr av sina övergångar utan att förstå att det var befordringar. Som varje gång familjefred krävde att någon blödde lite.

Oftast Claire.

Patrick klämde hårdare. Claires fingrar öppnades trots sig själv. Telefonen föll i hans hand. Han höjde den nästan över huvudet, stolt som en pojke som just stulit en trofé.

“Där är du.” Nu ska vi se vad hemliga agenten döljer för oss.

Claire slutade kämpa. Hon slätade ut ärmen. Observerade det röda märket som redan började dyka upp runt hans handled. Sedan såg hon Patrick rakt i ögonen.

“Lägg den på bordet.”

“Nej.

“Du har en chans.”

“För att göra vad?”

“Att göra det bara dumt.

Patrick hånlog och tryckte på högtalarikonen.

Samtalet hade redan kopplats upp automatiskt.

Ett sprakande ljud fyller matsalen.

Patrick lutade sig mot apparaten.

“Hallå?”

Ingen svarade genast. Hans leende blev bredare. Han såg på de andra som om han just bevisat något.

Sedan hördes en mansröst från telefonen. Lugn. Kontrollerat. Inte stark.

“General Delmas?”

Henri slöt ögonen.

Monique slutade andas.

Patricks leende försvann.

Claire svarade från andra sidan bordet.

“Ja, sir.”

Rösten fortsatte.

—Vi tappade din autentiserade kanal i 47 sekunder. Är enheten säker?

Claire tittade på Patrick.

“Nej, sir.”

En tystnad.

“Vem håller den just nu?”

Patrick såg plötsligt ut som en man som just förstått att marken kunde öppna sig under hans fötter.

Claire tittade inte bort.

— En obehörig civil.

Patrick stirrade på henne som om hon hade förändrat sitt ansikte.

Rösten fortsatte.

“General Delmas, är du fysiskt säker?”

“Ja, sir.”

Patrick Svalde.

“General?”

Det var Monique som upprepade ordet först. Inte “tydligt”. Inte “min älskling”. General.

Patrick tittade ner på telefonen.

“Vem är det där?”