Fokus riktades helt mot Fader Elias. Utredarna grävde djupt i prästens förflutna och fann en man vars andliga fasad dolde en ruttnande kärna. Elias hade enorma spelskulder. Under flera år hade han fört ett dubbelliv, besökt illegala spelklubbar i grannstäderna och dragit på sig skulder till farliga lånehajar. Hans metod hade varit djävulsk i sin enkelhet. Han sökte upp byns mest sårbara invånare – de äldre, de ensamma, de som inte hade tät kontakt med sina familjer. Han erbjöd dem sällskap, andlig tröst och ett lyssnande öra. I gengäld fick han deras förtroende, och viktigast av allt, kunskap om deras ekonomi och var de gömde sina värdesaker. Henry hade varit hans senaste mål. Men Henry, med sin jägarinstinkt, hade varit mer observant än de andra. Han hade märkt att mindre summor försvann och hade börjat föra noggranna anteckningar i en liten svart anteckningsbok.
En kväll, när Markus satt vid köksbordet i sitt eget hem med Buddy liggande tungt över hans fötter, slogs han av en tanke. Polisen hade inte hittat anteckningsboken som Henrys lapp antydde existerade. Markus tittade ner på den gyllene hunden. Buddy hade ätit lite kyckling dagen innan, hans första riktiga måltid sedan dödsfallet, men hans ögon bar fortfarande på en bottenlös sorg. “Kom Buddy,” sa Markus tyst. “Vi måste åka tillbaka till stugan. Vi måste hjälpa dem.”
När de klev över tröskeln till Henrys hem stannade Buddy upp. Han vädrade i luften och gav ifrån sig ett lågt, hjärtskärande gnyende. Markus lät honom gå fritt. Hunden rörde sig inte mot sovrummet där Henry hade dött, utan gick raka vägen in i det lilla snickarbodrummet på baksidan. Han stannade framför en tung, gammal arbetsbänk av ek, satte sig ner och tittade intensivt på en specifik plats på golvet. Han krafsade en gång med tassen. Markus skyndade fram. Under bänken, täckt av ett tjockt lager sågspån, fanns en golvbräda som satt aningen lösare än de andra. Med hjälp av en kofot från verktygstavlan bröt Markus upp brädan. Där, inlindad i en oljad trasa, låg Henrys svarta anteckningsbok och en liten kassettbandspelare.
Dagboken var en detaljerad karta över prästens svek. Henry hade noterat datum, klockslag och summor som saknades varje gång Elias hade varit på besök. Det sista inlägget var skrivet bara timmar före hans död: “Elias kommer ikväll. Han tror inte jag vet. Men jag har flyttat de stora pengarna till banken idag. Jag ska konfrontera honom. Han stal Maries medaljong. Det förlåter jag aldrig. Jag har lagt in en lapp i den, ifall han försöker ta den igen. Hunden litar inte på honom, och det borde inte jag heller ha gjort.”
Bandspelaren innehöll något ännu mer förödande. Henry hade låtit den spela in under prästens sista besök. Polisen, som omedelbart kontaktades, spelade upp bandet i förhörsrummet framför en svettig Fader Elias. På inspelningen hördes Henrys mörka, lugna stämma konfrontera prästen. Han krävde tillbaka medaljongen och pengarna. Man hörde Elias nervösa, undanflyende röst, följt av det skrapande ljudet av stolar. Sedan, en stunds tystnad, ljudet av tekoppen som ställdes ner. Henrys andning som blev tyngre. Elias iskalla ord: “Gud förlåter alla synder, Henry. Även mina.” Och slutligen, Buddys vilda, rasande skall och ljudet av klor mot dörren, som prästen uppenbarligen hade låst.
Bevisen var oomkullrunkeliga. Fader Elias bröt ihop fullständigt under tyngden av inspelningen och erkände allt. Han hade hällt digitalisdropparna i Henrys te när den gamle mannen hade vänt ryggen till för att hämta mer socker. Han hade tagit medaljongen från Henrys livlösa kropp som en sjuklig trofé, ovetande om lappen som fanns gömd bakom fotografiet. Han hade trott att han hade begått det perfekta brottet. Vem skulle ifrågasätta en gammal mans hjärtinfarkt? Vem skulle misstänka en herrens tjänare?
Rättegången, som ägde rum sex månader senare, blev en nationell nyhet. Rättssalen i den lilla staden var packad till bristningsgränsen varje dag. Markus satt på första bänken, och vid hans fötter låg Buddy. Domaren hade gjort ett sällsynt undantag och tillåtit hunden i rättssalen, med tanke på hans avgörande roll i fallet. När Fader Elias fördes in i salen, iklädd den gröna häktesklädseln som stod i skarp kontrast till hans forna svarta kåpor, lyfte Buddy inte ens på huvudet. Han gav ifrån sig ett enda, lågt morrande som vibrerade genom golvbrädorna, innan han lade ner nosen på tassarna igen. Han visste att mannen inte längre utgjorde ett hot.
