– Arthur och jag har tillbringat de senaste sex månaderna med att försöka bryta oss in i vår egen juridiska struktur, svarade hon. – Det går inte. Trusten är låst. Kärnkapitalet kan aldrig röras, bara avkastningen kan distribueras, och styrelsen övervakas av tre oberoende externa organ som roterar var femte år. Det är ett perfekt system.
Jag slöt ögonen och lät nyheten sjunka in. Mitt mästerverk var fullbordat. De kunde inte komma åt det. Varken giriga styrelsemedlemmar, korrupta politiker eller framtida generationer av svikande släktingar.
Jag öppnade ögonen och tittade på min högra hand. Den var ådrad, fläckig av ålder, fingrarna krokiga av artros. Men det var den handen som hade räddat mig. Det var fingret som hade tryckt på skärmen och aktiverat Protokoll Lazarus.
– Han försökte krossa den här handen, viskade jag, nästan för mig själv.
Astrid vände blicken mot mig. Hon kände till hela historien, in i minsta, blödande detalj. Hon sa ingenting, och för det var jag tacksam. Pity var för de svaga.
– Vad händer nu? frågade hon slutligen, en sällsynt tvekan i rösten.
Jag drog ett djupt andetag av den kyliga luften som sipprade in från fönstret. Jag kände ingen rädsla inför mörkret. Jag hade redan befunnit mig på botten av avgrunden och jag hade klättrat upp igen på mina egna villkor. Jag hade bränt bort mitt eget hjärta för att kunna se klart, och i askan hade jag byggt ett monument som skulle överleva mig med århundraden.
– Nu, Astrid, sa jag, och min röst fann en sista, oväntad styrka som ekade i det tysta rummet. – Nu lutar vi oss tillbaka, och låter vargarna förstå att skogen inte längre tillhör dem.
Jag vände blicken från staden, tittade på kvinnan som var min sanna, skapade arvinge, och log ett leende som blottade varken tänder eller värme, bara den absoluta, oförstörbara tillfredsställelsen hos en härskare som hade vunnit sitt sista krig.
Tystnaden lade sig åter över rummet, men denna gång var det inte en tystnad av förlust. Det var ljudet av evighet.
