Jag sjönk ner på knä på golvet och lät ett skakigt skratt slippa över mina läppar. Ett skratt som övergick i gråt, och sedan tillbaka till ett skratt. Det var över. Adrian hade försökt nå ut från sitt fängelse för att använda mig en sista gång, och han hade misslyckats. Pengarna på Caymanöarna skulle förbli låsta för evigt, en skatt som ruttnade i den digitala etern, precis som Adrians makt.
När morgonen kom bröt solen igenom de mörka molnen. Stormen hade bedarrat, lämnat efter sig en himmel som var tvättad och klarblå. Havet andades lugnt igen, rullade in mot klipporna med ett rytmiskt, fridfullt sus.
Jag gick ut på verandan, insvept i min tjockaste filt, och höll en varm kopp kaffe i händerna. Luften smakade salt och tång. Jag andades in djupt, kände hur kylan fyllde mina lungor och väckte varje cell i min kropp.
Telefonen i min ficka vibrerade inte. Inga fotsteg hördes bakom mig. Det fanns inga fler skuggor som väntade i mörkret. Silas hade flytt, och ryktet skulle spridas i de undre kretsarna att Clara Ashford inte längre fanns, att kvinnan som tagit hennes plats var farligare än mannen hon sänkt. De skulle aldrig komma tillbaka.
Jag såg en fiskebåt guppa ute på horisonten. Det var Elias, som redan var ute och drog sina nät. Världen fortsatte att snurra, ovetande om nattens tysta krig. Och för första gången på mycket, mycket länge, kände jag något som inte var rädsla, sorg eller hämndlystnad.
Jag kände en djup, orubblig fred.
Döden hade försökt ta mig två gånger. Först genom giftet, sedan genom skuggorna från det förflutna. Men jag stod kvar. Jag var stenarna som vågorna bröts mot. Jag var vinden som rev bort mörkret. Jag var Maya, och det här var min morgon. Allt som låg framför mig nu var mitt eget, skapat av mina egna händer, försvarat med min egen kraft. Cendrillon var död och begraven i askan. Drottningen av Klippvik hade tagit hennes plats.
