Tystnaden som följde Nicos ord var inte bara frånvaron av ljud. Det var en tung, kvävande tystnad som sög syret ur rummet, en sådan tystnad som uppstår när en inövad, bekväm lögn plötsligt slits i stycken inför öppen ridå. Syrsorna i ekarna tycktes ha tystnat. Till och med vinden som nyss fått ljuslågorna att fladdra verkade hålla andan.

Jag reste mig upp. Stolen skrapade ljudligt mot stengolvet. Jag såg inte på Mara, jag såg inte på Ivy, jag såg inte på de viskande släktingarna. Jag vände mig om och gick mot samma dörrar som Nico just passerat.

Kylan slog emot mig så fort jag klev ut i septembernatten. Luften doftade av fuktig jord och mognande druvor. Grusgången knastrade under mina klackar, ett rytmiskt ljud som kändes alldeles för högt i den tysta kvällen. Jag följde gången bort från de festligt upplysta tälten, in bland vinrankorna som sträckte sig som mörka arméer över kullarna.

Jag hittade honom borta vid den gamla stenmuren som avgränsade egendomen. Han stod med ryggen mot mig, tittade ut över den mörka dalen, och hans silhuett var så bekant att det värkte i bröstet.

“Nico.”

Han vände sig om långsamt. I det svaga ljuset från månen kunde jag se att hans ansikte var spänt, ögonen mörka och outgrundliga. Han hade blivit äldre, linjerna runt hans ögon och mun var djupare nu, axlarna bredare. Men det var fortfarande han. Det var fortfarande pojken som hade stulit mitt hjärta.

“Du skulle inte ha följt efter mig,” sa han tyst. “Jag förstörde precis din kusins bröllopsmiddag. Och förmodligen din relation med din familj.”

“Min familj förstörde min relation med dig för fjorton år sedan,” svarade jag, och rösten sprack när jag tog ett steg närmare. “Var det sant? Allt det där du sa där inne… var det sant?”

Han blundade, ett kort ögonblick av smärta som sköljde över hans ansikte. När han öppnade ögonen igen var de blanka. “Femtiotvå brev, Sariah. Jag skrev om allt. Om hur campus såg ut, om hur jag saknade doften av ditt schampo, om hur jag sparade pengar för att kunna köpa en bil så jag kunde köra och hälsa på dig. Jag ritade skisser av hus jag ville bygga åt oss. Och när de började komma tillbaka oöppnade… jag vägrade tro det. Inte förrän lappen kom.”

“Vem var det ifrån?” min röst var knappt mer än en viskning.

“Din mamma,” sa han och mötte min blick. “Hon skrev att du mådde dåligt av mina försök att nå dig. Att du försökte gå vidare. Hon sa att om jag verkligen älskade dig, så skulle jag släppa taget och låta dig leva ditt liv.” Han drog en hand genom håret, en gest han alltid gjort när han var frustrerad. “Så jag gjorde det. Jag gjorde det svåraste jag någonsin gjort. Jag tvingade mig själv att försvinna.”

Tårarna som jag hade kämpat för att hålla tillbaka hela kvällen började äntligen rinna. De brände mot mina kinder i den svala luften. Jag kände mig rånad. Rånad på fjorton år av mitt liv, rånad på skratt, på kärlek, på framtiden vi kunde ha haft. Jag hade tillbringat ett decennium med att försöka bygga upp mig själv igen, övertygad om att jag inte var värd att stanna för, medan han hela tiden hade kämpat för att bevisa att han var värdig mig.

“Jag väntade på dig,” snyftade jag och lade händerna för ansiktet. “Jag väntade varje jävla dag. Jag satt på verandan och grät tills jag inte hade några tårar kvar. Jag trodde att du hade insett att jag inte var tillräcklig.”

I nästa sekund var han framme hos mig. Han drog inte in mig i sin famn direkt; han stannade precis framför mig, som om han var rädd att jag skulle gå sönder om han rörde vid mig. Men sedan sträckte han ut en hand och lät sina fingrar försiktigt stryka bort en tår från min kind. Hans hud var varm, sträv av åratal av arbete, men beröringen var så oändligt öm att jag bröt ihop helt.

Jag kastade mig i hans armar. Nico fångade mig, slog armarna om mig och drog mig tätt intill sig. Jag begravde ansiktet i hans axel och kände doften av hans parfym – något träigt och rent – och undertonen av den där välbekanta doften som alltid varit bara hans. Han begravde ansiktet i mitt hår och andades in skakigt.

“Förlåt mig,” viskade han mot min hals. “Förlåt att jag gav upp. Jag borde ha åkt dit. Jag borde ha krävt att få höra det från dig.”

“Vi var barn, Nico,” fick jag fram mellan snyftningarna och klamrade mig fast vid hans kavaj. “Vi var bara barn, och de visste precis hur de skulle spela ut oss mot varandra.”

Vi stod där i mörkret i vad som kändes som en evighet. Tiden slutade existera. Ljudet av musik och dämpade röster från tältet kändes som om det kom från en annan planet. Hela min värld, allt som betydde något, fanns just här, inom radien av hans armar.