Utanför domstolsbyggnaden väntade bilarna på oss. Innan jag hann sätta mig i stadsjeepen, trängde sig en gestalt förbi fotograferna och säkerhetsvakterna. Det var Céleste. Hon var smutsig, hennes kläder var malätna, och hon såg ut att ha åldrats tjugo år på några månader.
“Claire! Snälla!” skrek hon och försökte sträcka ut handen mot mig, men en av mina livvakter blockerade henne omedelbart. “Snälla, Claire! Han är min son! Du kan inte göra så här! Och barnet… mitt barnbarn! Jag har rätt att se henne!”
Jag stannade upp och vände mig mot henne. Luften var kall, men mina ord var kallare.
“Ditt barnbarn?” sa jag, min röst sänkt så att bara hon kunde höra. “Ditt barnbarn dog den sekunden du lutade dig över min sjukhussäng och sa att mitt jobb som surrogat var över. Du har ingen son längre. Och du har definitivt inget barnbarn. Gå tillbaka till det hål du kröp ut ur, Céleste. Om du någonsin försöker närma dig Lily eller mig igen, lovar jag att motellet du bor på nu kommer att kännas som ett palats jämfört med det fängelse min far kommer att se till att du hamnar i.”
Jag klev in i bilen och stängde dörren. Genom det tonade glaset såg jag henne falla ner på knä på trottoaren, ensam och bruten, medan kamerorna blixtrade runt henne.
Kapitel 4: Återuppbyggnaden och Imperiets Arvinge
Fem år passerade.
Fem år som raderade ut varje litet spår av den osäkra, tillbakadragna kvinna som Adrian Benson hade trott sig kunna kontrollera. Jag var nu trettiotvå år gammal och vice verkställande direktör för Whitmore Enterprises. Under min fars ledning hade jag skolats i styrelserummens konst, i förhandlingar och i den tysta makten som kommer av att sitta vid bordets ände. Jag hade tagit över filantropidivisionen, men också vår fastighetsportfölj, och expanderat företaget in i den globala tekniksektorn – en ironisk blinkning till Adrians raderade företag.
Men mitt största fokus, mitt livs ljus, var Lily.
Vi satt i trädgården på vår fastighet i Greenwich, Connecticut. Det var en ljummen vårdag och körsbärsträden stod i full blom, rosa kronblad regnade mjukt över den perfekt klippta gräsmattan. Lily, nu en livlig och briljant femåring, sprang runt och jagade en av våra golden retrievers. Hon skrattade, ett ljust, klockande ljud som fyllde mitt bröst med en oändlig värme.
Hon var vacker. Hennes hår var mörkt, precis som mitt, men hon hade en intensiv, nyfiken blick som hon ärvt av min far. Hon var oändligt älskad, beskyddad av det mest avancerade säkerhetsteam pengar kunde köpa, men framför allt beskyddad av en familj som aldrig skulle låta någon göra henne illa.
Min far, Richard, kom ut på terrassen med en kopp kaffe i handen. Han såg äldre ut, men ryggen var lika rak som alltid. Han stannade och betraktade Lily med ett leende som få människor i affärsvärlden visste existerade.
“Hon är snabb,” konstaterade han och tog en plats i rottingfåtöljen bredvid mig. “Hon kommer att springa cirklar runt styrelsen innan hon fyller tjugo.”
“Hon har det i blodet,” log jag.
Min far tittade på mig. En tyst stolthet vilade i hans blick. “Och hur är det med dig, Claire? Håller du samma tempo?”
“Alltid,” svarade jag.
Ett tyst ögonblick passerade. Det förflutna trängde sig sällan in i vår tillvaro numera, men jag visste att Sterling nyligen hade gett min far en rapport. Vi övervakade fortfarande Adrian. Det var inte av rädsla, utan en säkerhetsåtgärd. En Whitmore lämnar inget åt slumpen.
“Sterling uppdaterade mig imorse,” sa min far plötsligt, utan att titta bort från Lily. “Benson ansökte om överflyttning till en anstalt med lägre säkerhetsklassificering. Han hävdade gott uppförande.”
Jag tog en klunk av mitt te och lät blicken vila på gräsmattan. “Och?”
“Avslaget,” sa min far kort. “Han är involverad i en konflikt med ett internt gäng. Skulder, visst. Han trodde tydligen att hans gamla charm skulle fungera där inne också. Det gjorde den inte. Han har spenderat de senaste tre veckorna på sjukstugan med bruten käke och två brutna revben.”
Jag kände ingenting. Ingen glädje, ingen sorg. Adrian Benson var bara en avlägsen varning, en fotnot i min historia.
“Och hans mor?” frågade jag.
“Hon arbetar på en kemtvätt i New Jersey. Minns du att hon brukade skryta om att hon aldrig burit syntetiska material?” Min far log ett mycket kallt, litet leende. “Livet har ett sätt att jämna ut oddsen, min kära.”
Jag nickade långsamt. Livet jämnade ut oddsen, ja, men ibland behövde det en knuff från en Whitmore.
“Mamma, titta!” ropade Lily och sprang fram till oss med en blomma i handen. Hon sträckte upp den mot min far, som böjde sig ner och tog emot den som om det vore en ovärderlig diamant.
“Tack, min lilla prinsessa,” sa han mjukt.
