Tystnaden som följde kraschen var inte bara total, den var kvävande. De hundratals gästerna, som sekunder tidigare hade skrattat och skålat i dyrbar champagne, stod nu fastfrusna som marmorstatyer. Det enda som hördes i den enorma, blomsterprydda balsalen var ljudet av droppande vaniljsmörkräm som sakta rann ner från ett av de massiva kristallborden.

Henri suckade djupt och blickade ut över den mörka trädgården. “För att Alexander hade köpt alla andra. Han hade mutat revisorerna i din fars företag. Han hade advokater som hotade min syster till tystnad. Om jag hade gått till polisen, eller ens till din far privat, hade Alexander hittat ett sätt att slingra sig ur det. Han är en mästare på manipulation. Jag var tvungen att göra det obestridligt. Jag var tvungen att exponera honom i ett rum fullt av vittnen, kameror och bevis som inte kunde sopas under mattan.”

Isabella nickade långsamt. Hon insåg briljansen i hans plan. Bröllopet var årets sociala händelse; media, finansiärer och släktingar var alla samlade. Henri hade använt Alexanders eget behov av grandiositet emot honom.

“Hur mår din syster?” frågade hon tyst.

“Celine är förkrossad, men hon är säker nu,” svarade Henri och mötte hennes blick. “Hon älskade honom, tyvärr. Men nu vet hon sanningen. Och nu vet världen sanningen.”

Dörrarna till herrgården öppnades igen och Carl-Henrik steg ut. Trots den uppenbara chocken och kaoset rörde han sig med den auktoritet och pondus som hade gjort honom till en av landets mest fruktade och respekterade affärsmän. Han gick raka vägen fram till Isabella och svepte sin varma, tunga kavaj över hennes kalla axlar.

“Bankerna är kontaktade,” sa han kort, hans röst skrovlig men stadig. “Klockan är tre på morgonen i Tokyo, men mina kontakter där borta är redan igång med att frysa kontona. Advokaterna har kallats in till ett krismöte klockan åtta imorgon bitti. Vi kommer att återta varje röd öre han stal, och jag kommer personligen se till att Alexander aldrig får arbeta i den här branschen igen.”

Han tittade på Henri, gav konditorn en kort, nästan omärklig nick av respekt, innan han återigen fokuserade på sin dotter. “Och du, min kära Isabella? Hur mår du egentligen?”

Isabella tittade ner på sina händer. De var fortfarande svagt klibbiga av vaniljsmörkrämen från den storslagna tårtan. Hon tänkte på lilla Leo, vars oskuldsfulla bus hade varit den katalysator som utlöste sanningen. Hon drog ett djupt andetag av den kyliga nattluften och lät kavajen vila tungt över axlarna.

“Jag mår bra, pappa,” sa hon, och för första gången den kvällen kändes orden helt och hållet sanna. “Låt oss åka hem. Jag har ett bröllop att ställa in, och ett helt nytt liv att planera.”