Ibland, när jag står i mitt kök nu, med Ava som gör läxor vid köksön och Maya som ritar med kritor på golvet, stannar jag upp och känner med tungan över min plasttand. Den är en konstant, tyst påminnelse om vad det kostade att bli fri. Den påminner mig om den natten jag valde mig själv och mina döttrar över rädslan. Jag hade trott att jag skulle dö den natten på golvet i Charlotte, men i själva verket var det natten jag äntligen började leva. Allt vi hade byggt rasade samman, ja, men ur de ruinerna byggde jag ett eget slott. Ett slott utan lås, men säkrare än något annat i världen.