Evelyn nickade frenetiskt, kippande efter luft. Massimo slängde henne åt sidan i soffan som om hon vore en smutsig trasdocka. Han vände sig tillbaka mot Sofia. ”Vad var deras krav?”

”De ville ha hela mitt arv,” viskade Sofia och kavlade upp båda sina ärmar hela vägen upp till axlarna. Rummet drog kollektivt efter andan. Hennes armar var täckta av mörka, purpurfärgade blåmärken, fingermärken och djupa skrapsår i olika stadier av läkning. ”Adrian sa att om jag inte skrev över alla mina aktier och gav honom full vårdnad om Noah, skulle han släppa bilderna till tabloidpressen. Han hotade med att krossa hela vårt familjenamn, att han skulle övertyga världen om att barnet i min mage var resultatet av en vidervärdig affär. Varje gång jag vägrade… varje gång jag ens försökte nå min telefon för att ringa dig… slog han mig. Men han var alltid noga med att slå där kläderna dolde det.”

Lille Noah, som hade lyssnat tyst med stora, allvarliga ögon, drog försiktigt i Massimos byxben. ”Morfar,” sa pojken med sin oskyldiga, ljusa stämma. ”Pappa slog mamma när hon grät. Jag såg det genom nyckelhålet i dörren. Jag försökte öppna, men den var låst.”

Massimos ansikte mörknade till något helt oigenkännligt. Han var inte längre bara en förkrossad pappa eller en framgångsrik affärsman. Han var en urkraft av ren, destruktiv hämnd. Han sänkte sig långsamt ner på huk bredvid Noah, strök pojkens mörka hår med en darrande hand och sa mjukt: ”Du är en mycket, mycket modig liten pojke, Noah. Du räddade din mammas liv idag. Nu ska morfar ta hand om monstret. Okej?”

Noah nickade allvarligt.

Massimo reste sig upp i sin fulla längd. Han gick långsamt fram till Adrian, som nu låg och kved i en pöl av mosad tårta och blod.

”Du trodde alltså,” började Massimo, med en röst som skar genom rummet som en skalpell, ”att du kunde gifta in dig i mitt blod, äta vid mitt bord, och tortera min dotter under mitt eget tak? Du trodde att du, en patetisk liten parasit från rännstenen, var smart nog att anlita en billig utpressare för att stjäla mitt imperium?”

”Massimo, snälla, jag ber dig!” bönföll Adrian och sträckte ut sina händer i en ynklig gest. Tårarna sprutade från hans ögon. ”Det var Evelyns idé! Jag svär! Det var min mamma som tvingade mig! Hon sa att vi var tvungna att säkra vår ekonomiska framtid för alltid! Jag ville inte göra det!”

”Du din förbannade råtta!” skrek Evelyn och stirrade på sin son i bottenlös avsmak. ”Du skyller på din egen mor för att rädda ditt eget patetiska skinn?!”

”Tyst!” röt Massimo så väggarna skakade. Han knäppte med fingrarna. En av livvakterna, en enorm man med ett djupt ärr över vänstra ögat, klev genast fram och räckte Massimo en säkerhetstelefon.

”Dina konton har varit övervakade i veckor, Adrian,” sa Massimo och tittade ner på honom med absolut avsky. ”Du trodde att du var diskret, men mina revisorer märkte att du förde över hundratusentals kronor till ett skuggkonto på Cypern. Jag misstänkte länge att du stal från företaget, och jag väntade bara på att samla tillräckligt med bevis för att skicka dig i fängelse. Jag visste att du var en tjuv. Men jag kunde i min vildaste fantasi aldrig tro att du var ett monster.”

Massimo tryckte på en knapp på telefonen och höll upp skärmen. ”Jag har precis fått en bekräftelse från mitt säkerhetsteam. Advokaten och den smutsiga lilla fotografen du anlitade plockades upp av mina män för två timmar sedan. De befinner sig just nu i ett ljudisolerat rum i källaren på en av mina fastigheter. De har redan sjungit som fåglar. De överlämnade varenda originalfil, varje negativ, varje digitalt spår. Och de har skrivit under en fullständig bekännelse om exakt vem som betalade dem för att iscensätta den där vidervärdiga lögnen.”

Adrians ögon spärrades upp till bristningsgränsen. Allt blod rann ur hans ansikte. Det sista halmstrået hade precis brunnit upp. Spelet var inte bara förlorat; han var fullständigt förintad.

”Och nu,” fortsatte Massimo, dödligt lugn, ”ska vi städa upp den här röran du har skapat.”

Han vände sig till livvaktschefen. ”Ring polisen. Berätta att vi har haft en våldsam inkräktare här ikväll, en man som försökte attackera min gravida dotter och som sedan föll olyckligt in i möblerna när han försökte fly.” Massimo pausade och tittade ner på Adrian med en blick som utlovade evigt mörker. ”Men innan de anländer… se till att lögnen blir sanning. Ge honom en anledning att åka direkt till intensivvårdsavdelningen med poliseskort.”