Tystnaden som följde hans ord var tyngre än något jag någonsin hade upplevt i det här huset. Klockan på väggen tickade, ett mekaniskt ljud som plötsligt kändes alldeles för högt, alldeles för påträngan

Mina händer skakade när jag gick uppför trappan. Sovrummet – platsen som för bara några timmar sedan varit min fristad – kändes nu förorenat. Jag drog fram en resväska från garderoben och började kasta ner kläder på måfå. Byxor, tröjor, underkläder. Jag gick in i badrummet och rev ner min necessär i väskan, hämtade passen från kassaskåpet i arbetsrummet och letade fram de sista kontanterna vi hade sparat i en kuvert.

Medan jag rörde mig genom huset kände jag mig iakttagen. Varje skugga i hörnen tycktes andas. Jag tände alla lampor jag passerade, desperat efter ljus, desperat efter att tränga bort känslan av att mannen med min makes ansikte fortfarande stod och betraktade mig i mörkret.

Jag tog på mig min kappa, slängde väskan över axeln och gick ner mot hallen. Jag stannade till vid köket för att hämta bilnycklarna. Månljuset föll in genom fönstret och lyste upp den blanka köksön och moppen som fortfarande stod lutad mot väggen, ett hånfullt minne av den kvinna jag varit för några timmar sedan. En kvinna som trodde att smuts var det värsta som kunde drabba hennes hem.

Just som mina fingrar slöt sig om bilnycklarna hörde jag det.

Ett ljud. Inte utifrån, utan inifrån huset.

Ett mjukt klick från källardörren. Följt av knarrandet från det understa trappsteget i trä.

Jag frös till is. Mitt hjärta slog så hårt mot revbenen att det kändes som om det försökte bryta sig ut. Victor hade precis åkt. Han var på väg till kontoret. Barnen var hos min syster. Huset skulle vara tomt.

Knarr. Ett steg till.

Han hade inte åkt till kontoret än. Anton hade inte åkt dit för att göra överföringarna. Han hade väntat. Han hade vetat att Victor skulle lista ut planen och rusa iväg för att leka hjälte. Anton hade lurat iväg honom. Och nu var han här.

Jag rörde mig inte. Jag andades knappt. Jag hörde fotstegen komma uppför källartrappan. De var långsamma, metodiska. De hade inte bråttom. Personen som gick där visste att han hade övertaget. Källardörren gled upp med ett tyst gnissel.

En silhuett klev in i den mörka korridoren utanför köket.

Han var klädd i en mörk rock, exakt en sådan som Victor hade hängt in i garderoben förra vintern. Hans hållning, bredden över axlarna, sättet han vilade händerna i sidorna – allt var identiskt. Men det fanns något i hans rörelser som var fel. En sorts rovdjurslik kyla som Victor aldrig hade besuttit.

“Du städar sent, ser jag,” sa mannen.

Det var Victors röst. Men den saknade all värme, all mänsklighet. Den var len, beräknande och fullkomligt skräckinjagande.

Jag backade ett steg tills ryggen stötte emot kylskåpet. Jag höll hårt i bilnycklarna, lät metallen skära in i handflatan för att påminna mig om att jag fortfarande var vid liv.

Mannen klev in i månljuset.

Att se honom var som att stirra in i en mardrömslik spegel. Han hade Victors ansikte, Victors ögon, Victors hår. Men linjerna i hans ansikte var hårdare, leendet som spelade på hans läppar var vasst och grymt. Han tittade på mig inte som en make betraktar sin hustru, utan som en vetenskapsman betraktar en intressant insekt.

“Anton,” viskade jag.

Hans leende breddades. “Så min käre bror berättade till slut sanningen. Det tog honom femton år. Imponerande feghet, till och med för honom. Jag antar att du hittade min lilla gåva under sängen?”

“Varför är du här?” fick jag fram, rösten darrade trots mina försök att hålla den stadig. “Victor är inte här. Han har åkt till kontoret för att stoppa dig.”

Anton skrattade till, ett kort och torrt ljud. “Jag vet. Det var precis vad jag ville att han skulle göra. Kontoret är riggat. Så fort han använder sina koder för att logga in i huvuddatorn och försöker spärra systemet, kommer larmet att utlösas. Polisen är redan på väg dit, tipsade om ett pågående inbrott och försök till grovt bedrägeri. De kommer att hitta min bror där. Desperat, skrikande om en tvilling som inte existerar. Under tiden dras pengarna obemärkt via en bakdörr i systemet som Inga skapade förra veckan. Det är nästan poetiskt, eller hur?”

Han tog ett steg närmare. Jag kunde känna doften av hans rakvatten. Det var Victors rakvatten. Sandelträ och citrus. Det gjorde mig illamående.

“Men om du har pengarna, om Victor åker fast… varför komma hit?” frågade jag och gled sakta sidlänges längs köksbänken mot knivblocket.