Valeria log stort. “Från och med imorgon behöver du inte längre köra någon motorcykel. Vår familjs advokatbyrå behöver alltid modiga och rättrådiga assistenter. Jag ska se till att dina studier blir fullt finansierade.” Hon vände sig sedan mot mig igen, hennes ögon glödde av en nyfunnen beslutsamhet.
“Och du, min kära Elena. Låt doktor Mendoza ta hand om dina sår. Imorgon ska vi bränna den där fruktansvärda uniformen.” Hon ställde sig upp, plötsligt lika majestätisk och oövervinnerlig som förut, men nu utan sorgen som tyngt henne i två decennier.
När jag lutade mig tillbaka mot den mjuka sammeten, lyssnade jag på ljudet av poliserna som släpade bort mannen som hade terroriserat mig bara en halvtimme tidigare. Solen fortsatte att bränna utanför, men för första gången i hela mitt liv kände jag att jag äntligen, på riktigt, var trygg. Jag hade kommit hem.
