“Syskonen Vale,” sa Silas på bruten men tydlig engelska. “Er lilla råtta till ex-make hade rätt i en sak. Er logistikkedja är precis vad min organisation behöver. Jag bryr mig inte om era familjedramer. I övermorgon kväll kommer mina representanter till ert kontor för att skriva under ett samarbetsavtal. Avtalet ger mig femtioen procent av aktierna. Om ni vägrar, eller om ni ringer polisen… ja, då kommer jag att se till att ni båda slutar på havets botten. Den här gången för gott.”
Videon tog slut. Skärmen blev svart.
Inne på kontoret var tystnaden total. Clara såg sin egen spegelbild i den mörka skärmen. För två år sedan hade en sådan här video fått henne att bryta ihop. Hon hade gråtit, gömt sig, bett om nåd. Nu kände hon bara en iskall, brännande vrede.
Adrian bröt tystnaden. “Jag ordnar ett privatflyg. Vi kan vara i Schweiz innan midnatt. Jag har säkra hus där. Vi kan frysa tillgångarna och…”
“Nej.” Claras röst var låg, men den bar en kraft som fick Adrian att tystna.
“Clara, du förstår inte vilka de här människorna är,” sa Adrian allvarligt. Han lutade sig över skrivbordet. “Silas är inte en småtjuv som Marcus. Han leder ett av Europas mest hänsynslösa syndikat. Han lönnmördar politiker. Han skyr inga medel.”
Clara reste sig upp. Hon gick fram till fönstret igen och såg ut över staden som var hennes hem, hennes arv.
“Jag flydde inte från Marcus när jag låg döende i min egen hall,” sa hon. “Jag tänker inte fly från mitt företag. Det här är vår familjs livsverk, Adrian. Om Silas vill ha ett krig, så ska han få det på min spelplan. På mina villkor.”
Adrian såg på henne, och för ett ögonblick såg han inte sin lillasyster. Han såg en general. Ett snett, farligt leende spred sig över hans ärrade ansikte. “Okej. Vad är planen?”
“Han sa att hans ‘representanter’ kommer hit i övermorgon kväll,”
