Inom tjugofyra timmar hade den lokala tidningens artikel fullständigt dränkts av tusentals ilskna kommentarer – inte riktade mot mig, utan mot Evelyn och hennes parasiterande familj. Folk i staden, som själva kämpade med inflation och höga hyror, blev rasande över att höra om någon som satt och grät i tidningen för att hon inte längre fick 50 000 kronor i månaden gratis.

Till och med de två konservativa byggföretagarna som hade ringt mig tidigare under dagen dök upp på mitt kontor personligen nästa morgon med en blombukett.

”Vi läste ditt inlägg, Dana,” sa den äldre av dem, en man vid namn Holger som varit i branschen i fyrtio år. ”Vi skäms över att vi ens tvekade. Min fru sa åt mig att köpa de här blommorna och be om ursäkt. Sådant där pack ska man inte ge ett öre.”

Klockan fem på fredag e_ftermiddagen ringde min telefon igen. Det var ett okänt nummer.

Jag svarade. Det var Evelyns hyresvärd.

”Hej, fru Eriksson,” sa mannen med en trött suck i luren. ”Jag ringer från fastighetsbolaget. Er svärmor sitter i receptionen här nere och gråter. Hon säger att hon är desperat och att hon inte vet vad hon ska ta sig till. Hon har bett mig ringa er och fråga om ni kan ordna en sista överföring så att hon kan betala flyttfirman.”

Jag tittade ut genom mitt stora fönster mot stadens tända gator. Solen höll på att gå ner, och himlen färgades i djupa nyanser av guld och mörklila.

”Nej,” sa jag lugnt och tydligt.

”Inte ens till flyttfirman?” frågade mannen förvånat.

”Hennes sonsöner fick fyra guldstackar värda en mindre förmögenhet för några veckor sedan,” svarade jag. ”Be henne sälja en av dem. De väger ganska mycket.”

Luren var tyst en stund. Sedan hördes ett svagt skratt i bakgrunden – en ganska uppskattande ton från en man som hade sett det mesta i fastighetsbranschen.

”Förstått,” sa han och lade på.

Nästa vecka tog Daniel med sig sin mor till en liten tvåa i utkanten av staden. Det var en enkel lägenhet, långt ifrån den flotta våningen i innerstaden som jag hade betalat för i så många år. Ingen av de fyra sonsönerna dök upp för att hjälpa till med flytten. Helena, svägerskan, skickade ett SMS om att hon ”hade ryggskott och inte kunde komma”.

Det var Daniel som bar alla kartongerna ensam. Hans mor skrek på honom under hela eftermiddagen, anklagade honom för att vara en otacksam son och sa att han hade förstört hennes liv genom att gifta sig med en ”kall kvinna utan hjärta”.

Daniel ställde den sista kartongen med porslin på golvet i det lilla köket, torkade svetten från pannan och tittade på sin mor med en blick som var helt tom på skuld.

”Mamma,” sa han med en röst som var så fast att hon tystnade mitt i en mening. ”Dana betalade din hyra i fem år. Hon betalade dina kläder, dina resor, dina luncher och din värdighet. Du fick guldstackar för hundratusentals kronor. Och när du fick dem valde du att spotta på mitt barn. Det är inte Dana som har förstört ditt liv. Det är du själv.”

Han vände sig om, gick ut genom dörren och stängde den efter sig.

När han kom hem till vårt hus samma kväll stod middagen på bordet. Det var lasagne – Jias favoriträtt – och doften fyllde hela köket.

Daniel hällde upp ett glas rött vin till oss båda, satte sig vid bordet och drog ett djupt andetag. Hela hans kropp tycktes ha krympt tjugo kilo i vikt, inte på ett ohälsosamt sätt, utan som om ett tungt ok hade lyfts från hans axlar.

Jia satt mittemot och ritade en teckning med sina färgpennor. Hon tittade upp, log mot oss båda och räckte mig ett papper.

På pappret fanns en bild av en stor, vacker familj som stod under en skinande sol. Det fanns inga guldstackar med på teckningen. Det fanns inga sura miner. Det fanns bara gröna träd, ett hus med blå dörr och tre personer som höll varandra i händerna.

”Är det vi?” frågade Daniel och log medan hans ögon glänste av tårar.

”Ja,” svarade Jia glatt och viftade med pennan. ”Och den här gången är det på riktigt.”

Jag sträckte ut handen över bordet, lät min hand möta Daniels, och för första gången på många år kände jag att luften i huset var helt ren. Inga skuggor. Inga lögner. Ingen rädsla för vad som skulle hända när månadens första dag kom.

Framtiden låg framför oss, helt obetald av någon annan än oss själva – och den var vackrare än någonting vi någonsin hade kunnat köpa för guld.