När det gällde min far, tog det lång tid att börja bygga upp någon form av relation. Skilsmässan blev brutal och offentlig. Cynthia försökte kräva underhåll, men Daniels advokater stämde henne för grovt bedrägeri med stöd av affidavitet, och tvingade fram en snabb och smutsig uppgörelse där Cynthia i princip fick gå därifrån med ingenting. Daniel flyttade in i en liten lägenhet inne i staden. Han kunde inte bo kvar i huset. Spökena av hans egna misstag ekade för högt i korridorerna. Han hade skrivit över sina sista rättigheter till huset helt och hållet på mig, en tyst gest av kapitulation och ånger.
Jag tillbringade de kommande månaderna med att restaurera huset. Jag anlitade hantverkare för att måla om de rum Cynthia hade förstört, letade upp gamla fotografier av hur min mamma hade inrett, och återskapade värmen och själen som hade gått förlorad. Jag behövde inte bo där heltid, mitt nya hem i Westlake Hills var mitt eget fristad, men Austin-huset var ett monument. Det var beviset på min mammas kärlek, hennes list, och den oförstörbara kraften i sanningen.
En kväll i slutet av oktober, satt jag återigen i matsalen. Valnötsskåpet glänste i skenet från lamporna. Kameran i taket, som hade spelat in Cynthias sista, ödesdigra ord till mig, blinkade tyst med sitt lilla röda ljus. Jag hade låtit den sitta kvar. Den var en påminnelse. Jag log för mig själv, hällde upp ett glas vin och skålade tyst ut i det tomma rummet. Till mamma. Till rättvisan. Och till husfriden, som äntligen, äntligen var återställd på riktigt.
