“Ni är helt isolerad. Företaget stämmer er på tre miljoner euro. Era privata konton är frysta. Och kvinnan ni hävdar att ni skyddade, denna Clara Vane, har tydligen lämnat er blödande på golvet och flytt landet i en bil som nu är anmäld stulen. Ni har inget kvar.”

Julien blundade, och för första gången sedan mardrömmen började, kände han en genuin, bottenlös panik. Det fanns ingen charm som kunde rädda honom nu. Inga snabba repliker. Inget falskt leende. Han var fast i fällan som Élise metodiskt hade byggt runt honom under tio månaders tid, medan han var för upptagen med att kalla henne för “pappersvändare”.

“Jag vill ha min advokat,” viskade han svagt.

“Er advokat meddelade för en timme sedan att han avsäger sig fallet eftersom hans retainer-avgift kom från ett av de nu frysta kontona med förskingrade medel,” svarade Lefèvre krasst. “Vi har ordnat en offentlig försvarare åt er. Han är nyutexaminerad, men mycket entusiastisk.”

Julien begravde ansiktet i händerna. Allt var borta.

Clara trodde att hon var genial. Hon hade kört hela natten, undvikit de stora motorvägarna och tagit de slingriga bergsvägarna mot den schweiziska gränsen. Porschen spann som en dröm under henne. I passagerarsätet låg en designerväska fylld med fyra Rolex-klockor, ett guldhalsband och nästan femtiotusen euro i kontanter från Juliens kassaskåp.

Hon hade spelat spelet perfekt. Hon hade hittat Julien, den arrogante säljchefen med för mycket pengar och för lite moral, och sålt in historien om den tragiska olyckan. Hon visste att män som Julien älskade att spela hjältar för trasiga kvinnor. Det gav dem makt. Och hon hade låtit honom ha den makten, så länge han betalade för hennes “behandlingar” i Schweiz – behandlingar som i själva verket var lyxsemestrar och dyra shoppingrundor.

När hon såg nyheterna om Montclar-skandalen brisera på sin telefon kvällen innan, förstod hon direkt att festen var över. Hon visste inte vem denna Élise egentligen var, men hon insåg att Julien var färdig. Att stjäla från honom i kaoset hade varit skrattretande enkelt.

Nu, på morgonkvisten, rullade hon in i Genève. Hon behövde omsätta klockorna i likvida medel snabbt. Hon kände till en diskret pantbank på Rue du Rhône som inte ställde för många frågor om man var villig att ta en förlust på försäljningspriset.

Hon parkerade Porschen ett kvarter bort, tog på sig ett par stora solglasögon och promenerade in på pantbanken med väskan hårt tryckt mot sidan.

Mannen bakom den tjocka säkerhetsrutan granskade klockorna noga med sin lupp.

“Exceptionella pjäser,” mumlade han. “Submariner, Daytona… Har ni certifikaten?”

“Nej, de var en gåva från en ex-fästman. Ett smärtsamt uppbrott. Jag vill bara bli av med dem,” ljög Clara smidigt med en suck.

Mannen nickade sympatiskt. “Jag förstår. Låt mig bara kolla serienumren i vår databas för rutinens skull, så kan vi ordna pappersarbetet sen.”

Clara trummade otåligt med fingrarna mot glaset. Hon behövde komma härifrån. Bli till en skugga. Flyga till Sydamerika eller Asien.

Mannen bakom rutan försvann in i ett bakre rum. Fem minuter gick. Sedan tio. Clara började känna kallsvetten bryta fram i nacken. Något stämde inte. Hon tog ett steg bakåt mot dörren, redo att överge klockorna och bara försvinna med kontanterna.

Men innan hon hann nå handtaget, öppnades dörren inifrån. Två beväpnade schweiziska poliser klev rakt in och blockerade vägen.

“Clara Vane? Ni är gripen för internationellt häleri och misstänkt inblandning i grovt bedrägeri,” sa den ena polisen med neutral röst.

Clara stirrade oförstående på dem. “Vad pratar ni om? Jag har inte gjort något! Klockorna är mina!”

“Enligt Interpol är de klockorna anmälda som stulna, inköpta med förskingrade företagsmedel från Montclar-gruppen i Frankrike,” förklarade polisen och drog fram ett par handklovar. “Den franska polisen har också utfärdat en efterlysning på en stulen Porsche som matchar bilnycklarna ni har i handen.”

Medan metallen klickade fast runt hennes handleder insåg Clara den mörka sanningen. Élise. Den tysta frun. Hon hade inte bara krossat sin man; hon hade förutsett exakt vad Clara skulle göra. Élise visste vilka serienummer Juliens klockor hade, eftersom hon hade granskat varje kvitto han någonsin försökt gömma. Hon hade gillrat fällan långt innan Clara ens hade börjat springa.

Claras ben gav vika, och denna gång fanns det ingen rullstol som kunde fånga henne.

Ett år senare.

Rättssalen i Palais de Justice var fylld till bristningsgränsen. Det var domens dag i vad fransk press hade dubbat “Montclar-affären”. Fallet hade blivit en symbol för företagsgirighet, men framför allt en fascinerande berättelse om den briljanta hustrun som i hemlighet hade fällt ett helt kriminellt nätverk inifrån.

Élise satt på åhörarbänken, tyst och observerande. Hon var numera befordrad till operativ vice vd för hela Europa, efter att framgångsrikt ha sanerat och fördubblat vinsten i det franska distriktet. Hon bar en skräddarsydd vit kostym – en subtil, nästan poetisk kontrast till den mörka period hon lämnat bakom sig.