”Margaret”, fick han ur sig. Hans strupe kändes torr som sand. Alla tal han hade övat på i flera månader försvann i tomma intet. ”Du… du ser fantastisk ut.”

”Tack”, svarade hon enkelt. Hon flyttade sig inte från dörröppningen, men hon var inte fientlig. Hon stod där, lugn och samlad i sitt eget rike.

”Jag vet att jag inte hade någon rätt att bara dyka upp så här”, började Daniel, och hans röst bröts. ”Men jag var tvungen att se dig. Jag var tvungen att prata med dig. Margaret… jag har gjort mitt livs största misstag. Dessa år… de har varit ett helvete. Jag insåg inte vad jag hade förrän det var borta. Jag har kommit för att… jag vill be dig om förlåtelse. Jag vill be om en chans att ställa allt till rätta.”

Han tittade desperat på henne, letade i hennes ansikte efter den gamla Margaret – kvinnan som alltid hade förlåtit, som alltid hade offrat sig själv för hans skull. Han förväntade sig tårar. Han förväntade sig kanske ilska, slag mot hans bröst, följt av en omfamning.

Men det som hände var